Alla ska med i svenska kulturen
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Kultur är ett ord som betyder mycket och samtidigt ingenting. Vad betyder egentligen "Jag är intresserad av kultur"? Många är de som hävdar att de gör det - men det är inte troligt att det betyder samma sak för alla.
Många som värnar om kulturen gör nämligen ingen skillnad mellan låga och höga kulturyttringar. Allt är lika bra. Alla ska med. Men det finns en förljugenhet i det. Det är lite som med de omdiskuterade skolbetygen: om man motsätter sig omdömen vet eleverna inte vad de kan eller har uppnått, samtidigt som betyg innebär att man värderas just utifrån prestation. Och en människa är förstås mer än summan av sina prestationer.
Något som förblir problematiskt med den nya synen på kultur som växer fram har att göra med just detta hur man uppskattar dess värden. I den alldeles färska kulturpropositionen är 1974-års passus om kulturens förmåga att motverka kommersialismens krafter borttagen. Kulturpropositionen tar försiktiga kliv mot en mer marknadsanpassad kultur, samtidigt som satsningar på barns tillgång till kulturen stärks, bland annat genom 55 miljoner till "Skapande skola" och att det hamnar på regionalnivå att besluta om kulturens utveckling i de olika länen.
Högst tidsenligt är det nu också dags för kulturen och dess utövare att stå på egna ben. De som hittills haft privilegiet att få konstnärslön på 18 000 kronor i månaden av staten för att klara av sitt skapande och uppehälle kommer inte bli fler. Det är ett bidragssystem som hör till historien. Kan tyckas att det är gott så - kulturen måste ha kraft att överleva själv utan en statlig garant. Men få kulturutövare är förtjusta i försäljningsdelen och det måste finnas sätt för dessa att överleva över tid utan att de tvingas genomgå make-over projekt av personligheten för att överleva som konstnär eller författare.
Förutom att kulturen kan avslöja något om de som är delaktiga i den, ska den också sträcka sig bortom det som är här och nu. Det gör den genom att dels vara förbunden med tidigare kulturer och epoker i historien, men framför allt genom att fästa blicken på det som finns bortom människans förmågor.
Därför vore det önskvärt med ett mer uttalat bildningsmål - som att bli bevandrad i åtminstone den egna kulturtraditionen för att få tillträde till högre studier. Det vore en positiv tolkning av "alla ska med". Och det skulle säkra kulturens överlevnad i framtiden - oavsett hur kulturpolitiken utvecklas.