Under Allhelgonahelgen samlar vi oss i stillhet och eftertanke. Döden gör sig påmind som det naturliga slutet av allt liv på jorden.
Anhöriga, vänner och bekanta, som lämnat detta livet och finns någon annanstans, gör sig påminda. Även mörkret och den annalkande vintern gör sig påmind.
Mitt i allt detta flödar ljuset. De små lågorna som flämtar på gravarna och i minneslundarna på våra kyrkogårdar. En vacker sedvänja som snabbt spritt sig som ett inneboende behov, kanske.
Mumlande, snyftande, leende
Tillsammans blir dessa lågor till ett värmande hav av ljus. Tysta vandrar människorna bland minnen. Mumlande, snyftande, leende. Det förflutna kommer inpå. Tankarna nära och långt borta. Skuggorna långa. Ljusen hjälper oss att hitta det vi söker i en eljest bekymmersam tillvaro.
Det är som om hela samhället stannar upp denna helg innan det sedan drar iväg mot kommersens Jul. Söker människan efter en mening. Söker hon efter sina rötter. Söker hon efter en oviss framtid. Livets storhet och märkvärdighet fladdrar förbi i skuggorna. Tydliggörs med ljusen. Födelsen som starten mot ett mål. Så mycket som skall hinnas med under det långa livsloppet.
Alf Henrikson fångar mänsklighetens tillvaro i dessa rader:
Dagen idag är en märkvärdig sak.
Tänk evighet fram och evighet bak.
Evigheten blir påtaglig. Att vi alla finns med i en evighet kan kännas trösterikt. Ändå känner vi oss osäkra och hjälplösa när vi trevande tänder allhelgonaljusen. Vi förs bort med minnen och tankar.
Ljusen tänder vi för de döda, säger vi. Men egentligen tänder vi ljusen för oss själva. För att schasa bort det påträngande mörkret. För att värma en orolig själ. Att med ljuset hålla en oroande framtid på avstånd ett tag till.
Att föra släktet vidare
Minnet av de döda säger också något om de levandes förhoppningar. Ett gott liv. Att föra släktet vidare. Att själv bli ett varmt och gott minne, och att leva för att uppnå det.
Meningen med livet är en ständigt återkommande fråga som följer mänskligheten. Som sysselsatt filosofer. Som lett till hyllmetrar av lärda böcker. Frågan fascinerar och oroar, inte minst under Allhelgonahelgen. Den finländske filmregissören Aki Kaurismäki hjälper oss: "Meningen med livet är att skaffa sig en personlig moral som respekterar naturen och människan och sedan följer den." Att gå långsamt och eftertänksamt fram således, så att man är framme samtidigt med sig själv.
Alla vill leva ett gott och värdigt liv. De flesta hoppas nog innerst inne på en fortsättning, ett nytt liv. Att få möta sina nära och kära i Körsbärsdalen. Få sätta sig vid den porlande bäcken och meta. Det är en trösterik tanke att klamra sig fast vid.
Döden är sällan påtaglig i vardagen. Under Allhelgona kommer den närmre. Vi tänker, minns och reflekterar. Håller de mörka tankarna på avstånd med allhelgonaljusen.
Allhelgonakvällens tankar går till dem vi älskar, dem vi minns, dem som är ensamma och sorgsna. Sist men inte minst går tankarna till oss själva med de hoppfullt fladdrande ljusen.