Den skolpolitiska debatten sträcker sig vanligtvis inte längre än till studenten. Efter att ha hanterat frågan om friskolor och genomdrivit en förändring av betygssystemet har nu alliansen, med utbildningsminister Jan Björklund i täten, siktat in sig på högskolorna och universiteten.
Det är dock långt ifrån med mössan i hand som man slår upp portarna till universitetsvärlden och markerar inför landets högre lärosäten att man är långt ifrån nöjd med dagens utbildning och system. Snarare pekar man med hela handen.
Precis som varje by med aktning förr hade sin egen kyrka har varje stad med stolthet i dag en egen högskola. I efterdyningarna av den reformerade gymnasieskolan i slutet av 1990-talet, då alla helt plötsligt skulle läsa vidare oavsett till vad, har dagens system med 37 universitet och högskolor skapats.
Trots detta bedrivs den huvudsakliga forskningen inom endast ett tiotal av dessa. Detta är ett problem, vilket uttalas tydligt av utbildningsminister Björklund i en artikel i Dagens Nyheter den 24 oktober 2011. Precis som det är ett problem att antalet 20-åringar kommer att minska med 25 procent de kommande sex åren, vilket är detsamma som minskat underlag avseende utbildningsplatser med motsvarande siffra.
Därtill kommer, enligt Björklund, att kvaliteten på utbildningarna är undermåligt säkerställd, vilket avseende lärarutbildningen tydliggjordes när ett antal högskolor underkändes avseende rätten att examinera lärare. De höll helt enkelt inte måttet. Frågan är då hur det står till med övriga utbildningar.
Men det stora problemet är forskningen, eller bristen därpå för många av landets högre utbildningar. Det totala värdet av en akademisk utbildning vad gäller kvalitén och hur utbildningen står sig i konkurrens med andra utbildningar inom samma område är avhängigt på vilken nivå aktuellt lärosäte bedriver forskning. Att det finns doktorander, lektorer och professorer som är kunniga inom sitt område och som har möjlighet att ägna sig åt forskning och driva utvecklingen inom sitt område framåt.
Det handlar inte bara om att ge studenterna en utbildning utan om att ge dem en god utbildning så att de flera år senare och sannolikt med höga studielån har ett examensbevis som är värt mer än pappret som det är skrivet på. Och detta även i förhållande till den internationella konkurrensen.
För att komma tillrätta med den bristande forskningen väcker Björklund i sin artikel tanken om att regionala högskolor kan tänkas slås samman med en högskola/universitet med tydligare forskningsförankring.
För Gotlands högskola har detta arbete redan initierats då rektor Thulin till styrelsesammanträdet den 1 december i år ska ha tagit fram beslutsunderlag för styrelsen avseende huruvida högskolan ska fortsätta som en fristående sådan eller om man skall gå samman med Uppsala universitet.
Alliansens tanke konkretiserad genom Björklunds penna är god. Genom att gå samman med ett etablerat universitet eller högskola stärks lokala högskolors varumärke samtidigt som det för studenterna blir en kvalitetsgaranti att utbildningen är värd att satsa tid och studiemedel på. De regionala högskolorna kommer aldrig att kunna slå de etablerade universiteten på fingrarna i konkurrenssammanhang. Och mot bakgrunden av att det är de etablerade universiteten som får merparten av forskningsanslagen blir ovanstående förhållande dessutom svårt att förändra.
Under förutsättning att de etablerade universiteten vid eventuella sammanläggningar tar sitt ansvar och kvalitetssäkrar sina nytillkomna filialer på andra platser runt om i landet torde de nyetablerade högskolorna ha allt att vinna på en sammanläggning. Vad förslaget innebär är ju faktiskt att fler ska få möjlighet att regionalt få ta del av högkvalitativ utbildning. Därtill borde det även bli lättare att rekrytera kompetent personal, då möjligheterna till vidareutbildning och egen forskning borde blir betydligt bättre.
Alliansen har avsatt sammanlagt 95 miljoner kronor för att finansiera eventuella sammanläggningar de kommande två åren. 95 miljoner kronor visar att man inte bara pekar med hela handen, man pekar med båda. Och det helt rätt.