Desto närmare valet kommer, desto tydligare blir den. Skiljelinjen mellan Alliansens strukturerade tydlighet och samstämmighet och oppositionens vidlyftiga, splittrade löften.
Löfven påstod bestämt under partiledarutfrågningen i tv i förra veckan att en röst på socialdemokraterna och honom var en röst för förändring. Pressad om vad denna förändring bestod i var han inte lika tydlig. Och det är inte svårt att förstå. För ett rödgrönt regeringsalternativ, med S+Mp, alternativt S+Mp+V, bjuder på många kompromisser. Var eftergifterna och från vem de kommer att göras är fullständigt höjt i dunkel.
Exempel, Vänsterpartiet är fullständigt emot vinster i välfärden och har det som ett av sina stora vallöften. Med vänstern i regeringen blir det inga vinster i välfärden. Löfven är inte lika kategorisk som Sjöstedt. Vem kommer vid ett eventuellt samarbete få ge sig? Löfven vill satsa på läxhjälp (vilket Alliansen redan har gjort med möjligheten att använda Rut-avdraget för läxhjälp), Sjöstedt vill inte ens ha läxor i skolan. Miljöpartiet vill lägga ner Bromma flygplats – Löfven är inte lika pigg på den idén som Fridolin. Därtill kommer meningsskiljaktigheter beträffande energiförsörjningen, skattefrågor och Rut/Rot-avdraget. För att inte glömma försvaret, där Miljöpartiet vill skära ner och Socialdemokraterna genomföra försvarsberedningens åtgärder. För att nämna några.
Det är flera krav från de som Löfven måste sträcka ut en hand till om han vill ha makten som Socialdemokraterna inte ställer sig bakom. Ekvationen går inte ihop.
Socialdemokraterna lovar i sitt valmanifest mer till alla som får någon form av bidrag eller stöd från staten beträffande sin försörjning och förespråkar klassisk bidragspolitik framför arbetslinjen. Alliansens linje har varit tydlig sedan 2006 – det ska löna sig att arbeta för desto fler som arbetar desto mer skatt får staten in. Faktum är att även om medborgarna betalar mindre skatt nu än 2006 har den samlade skatteintäkten till staten ökat. Sverige har även under denna tid minskat sin statsskuld. Allt på grund av arbetslinjen.
Det är svårt för Löfven, som ideologiskt företräder ett parti som konsekvent hävdat att höjd skatt är svaret på alla bekymmer, att argumentera bort arbetslinjen. Därför väljer han att prata om bidragslinjen istället. Måhända i hopp om att väljarna inte ska se det uppenbara sambandet mellan arbetslinjen och ökade resurser till välfärden (även om vi betalar mindre skatt per person får staten in mer skattemedel tack vare att fler arbetar vilket leder till ökade resurser till vår gemensamma välfärd). Men bidrag skapar ingen tillväxt. Vilket måhända inte är ett bekymmer för Miljöpartiet som inte tycker det är så viktigt, men där delar inte Socialdemokraterna deras inställning. Där heller.
Inte konstigt att Löfven inte vill prata om hur en rödgrön regering skulle se ut, eller vilka kompromisser som han är beredd att göra. Frågan är om det finns någonting de är överens om utöver att de vill ha makten?
Alliansen har en styrka i att väljarna vet vad de får. Uppgörelserna är gjorda och kända. De rödgröna kan bjuda på allehanda överraskningar. Och att konsekvent inte ge några klara besked på frågor kring hur uppgörelserna kommer se ut är att behandla väljarna som mindre vetande. Det rödgröna regeringsalternativet framstår som väljarnas tombola.