Allianspartierna leker ideologisk kurragömma
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Nya moderaternas säkerhetspolitiska linje går stick i stäv med den försvarsvänliga ståndpunkt partiet omfattat sedan Allmänna valmansförbundets dagar. Centerns omläggning i arbetsmarknadsfrågor representerar ett nytt kapitel i partiets historia. Kristdemokraternas partiledare, tillika socialminister Göran Hägglund, har gjort sig till varm förespråkare för så kallad abortturism. Och på integrationspolitikens område lutar folkpartiet liberalerna åt assimileringshållet. Ja, det finns förstås fler exempel. Partier förändras, det är inget fel med det. Men ideologiska positioner måste smältas, värderingar måste sjunka in, internaliseras i partiet, omformuleras i praktisk politik. Det tar tid. Därför är ett parti inte alltid vad det utger sig för att vara. Inte ens självbilden stämmer alltid med verkligheten.
I moderaternas fall är problemet tydligt. Ledningen kommer allt oftare på kant med den gamla partikulturen, och svarar med en hårt tvinnad partipiska. Gamla stötar rensas ut, speciellt bland tjänstemännen, och ersätts med nya, formbara.
Men vad händer om herrarna Borg och Reinfeldt tvingas lämna partitoppen? Slår partiet tillbaka då, som en fjäder?
Hur väl rimmar Maud Olofssons engagemang för den nya FRA-lagen med centerpartiets nyfunna liberalism? Ja, det är förstås fråga om en avvägning mellan personlig integritet och vikten av en effektiv underrättelseverksamhet. Men det är symtomatiskt att två av riksdagens mest högljudda kritiker av lagen tillhör samma parti. Det finns en risk att omfattande triangulering undergräver förtroendet för de politiska partierna. Men också att strategin skapar förvirring och främlingskap i de egna leden. I värsta fall mjukas den ideologiska ryggraden upp så mycket att partierna blir känsliga för påtryckningar från särintressen, eller förfaller till ren populism.
Man kan förundras över varför moderaterna inte tar strid mot LAS, eller varför kristdemokraterna inte gör folkpartiets kravliberalism till sin egen. Och förklaringen är förstås strategi. Men vad är egentligen makten värd för ett parti som förlorat sin själ och sina väljares förtroende?