Guld kan inte snackas fram skriver Mats Linder i gårdagens GA.
Så sant. Och det är vad som ligger bakom den kris som världsekonomin, eller åtminstone västvärldens ekonomi, lever i sviterna av.
Fiktiva värden har betraktats som reell tillväxt. Mycket glim och glitter blev det men allt var inte guld. När bubblorna sedan brast blev resultatet arbetslöshet, kraftigt minskade löner och att människor bokstavligen ställdes på gatan.
Att vi inte drabbats hårdare i Sverige kan vi vara tacksamma för. Ett starkt ekonomiskt ramverk med bred politisk uppslutning har förmodligen bidragit till det. I motsats till 90-talskrisen har ingen spekulerat direkt mot kronan och hittills har vi inte haft någon bolånekris till följd av att den privata skuldsättningen ökat kraftigt, faktiskt mer än i många andra länder. Den prövningen kan dock vänta runt hörnet. Ingen kan med säkerhet säga om eller när krisen nått sin kulmen.
I motsats till Mats Linder tror jag inte att det är gigantiska offentliga underskott som ligger bakom det elände som utgör Europas finanskris. En okontrollerat växande finanssektor har uppmuntrat en alltmer stigande konsumtion på lånade pengar som i sin tur drivit upp bostadspriserna. Idag är det inte svårt att hitta ekonomer som håller med om att finanssektorn blivit en alldeles för stor aktör i förhållande till den reella ekonomi den egentligen ska tjäna.
Att varningsklockorna inte ringde tidigare är för oss lekmän nästan obegripligt. Tilltron till makthavare och experter inom makroekonomin har fått sig en rejäl törn när vi förvånat konstaterat att de kunde missa den värsta krisen sedan trettiotalets depression.
Runt om i Europa liksom i USA har det nu med all önskvärd tydlighet visat sig att marknaden kan ha fel och det med förödande konsekvenser för enskilda och familjer. Samtidigt har några kunnat berika sig på krisen och klyftorna ökat. Det har i sin tur bidragit till den sociala oro vi sett en släng av även i vårt land.
Att i det sammanhanget diskutera tillväxtens väsen och pris som S-kvinnors ordförande Lena Sommestad förespråkar är en högst rimlig åtgärd. Vi behöver nya modeller för samhällsekonomin eftersom de existerande visat sig otillräckliga. I Jonas Bergströms artikel här bredvid framförs miljöaspekter på samma tema.
Att undersöka hur samhällets välfärdsinsatser kan betraktas som framtidsinvesteringar som kan vara ekonomiskt och ekologiskt lönsamma är intressant och relevant. Investeringar måste för övrigt också finansieras. Och om Mats Linder inte vill delta i den diskussionen är det förstås hans sak.