Allt mörkare nyanser av rött
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Nu har Ohly ändrat sig. Han går med på en bred gemensam valplattform, med konkreta program i en rad ärenden. Frågan är varför. Ett ökat tryck från väljarna, och från fackförbunden, är det skäl han själv anger. För att vara ett trovärdigt alternativ till regeringspartierna måste oppositionen kunna ge klara besked om vilken politik man tänker driva, i händelse av regeringsskifte. Men den insikten kan väl inte ha slagit Ohly först nu? Det finns ett kongressbeslut på vänsterns tidigare linje om skilda valplattformar. Att Ohly byter fot måste ha med ändrade omständigheter att göra. Vänsterpartiet har gått framåt i opinionsundersökningarna de senaste veckorna, efter en tid av usla siffror. Kanske tror Ohly att det gör hans förhandlingsposition inom den rödgröna alliansen starkare.
En annan förklaring är det rykte om en blocköverskridande allians mellan Miljöpartiet, Centern och Folkpartiet om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen, som cirkulerat i pressen. Eventuellt skulle också socialdemokraterna ingå i ett sådant regeringssamarbete, varpå vänsterpartiet skulle stå fullständigt maktlösa. Det kan alltså vara för att minimera risken för ett framtida blocköverskridande samarbete som Vänsterpartiet nu välkomnar ett närmare samarbete med Miljöpartiet och Socialdemokraterna. (Det bör tilläggas att grundmurade block förmodligen bidrar till att hålla Sverigedemokraterna ur riksdagen - en röst på nationalistpartiet är under rådande omständigheter förslösad).
Men det finns ytterligare ett tänkbart skäl till varför Lars Ohly omvärderat frågan om gemensam valplattform. Och det är inte maktpolitiskt utan ideologiskt. Medan Miljöpartiet i mångt och mycket rört sig mot mitten (och belönats för det i både europaparlamentsval och opinionsundersökningar) tycks Socialdemokraterna tvärtom radikaliserats, och närmat sig Vänsterpartiet. Av Mona Sahlins "förnyelse" av Socialdemokraterna (i mittenpolitisk riktning) finns idag ganska lite konkret att uppvisa. Inför Socialdemokraternas partikongress motioneras det istället om löntagarfonder, slopade undantagsregler i Lagen om anställningsskydd, Tobinskatt (globaliseringsmotståndarnas gamla hjärtefråga), kraftiga skattehöjningar och så vidare.
Med andra ord vädrar Lars Ohly och vänsterpartiet morgonluft. Samtidigt innebär arbetet med en gemensam valplattform att det socialistiska blocket tvingas bekänna färg. Eller rättare sagt nyans av rött.