Att tänka fritt är stort. Att tillåta sig tankeutbyten är ännu större. Att släppa loss och värdera olika möjligheter i en tid, när resurser blir allt knappare och avfolkningen alltmer hotfull, känns som störst.
I sex svenska kommuner pågår samhällsplaneringsprojekt, där barn är utförare. I Jämtland har barn skissat ett helt bostadsområde kring hur de vill bo, leva, leka och ta sig fram på olika ytor. Egna idéer som barnen nu har ritat och framställt både förvånar och gläder nyvakna vuxna som inte har haft fantasi nog, eftersom vuxna ofta har bestämda eller förutfattade meningar om hur livet bör te sig för barn och barnens bästa.
Barn på olika platser på Gotland tar just nu upp frågan om en tydlig medverkan i den omgivning de lever i och i den samhällsplanering som till vardags förs över deras huvud eller utan deras bistånd eller drömmar.
Pröva utan lock
I en artikel i veckan som gick uppmanar jag vuxna i Fårösund att pröva barnens medverkan vad gäller regionens planer på ett samlat kultur- och filmkluster i Fårösund. Varför inte låta barn och unga skissa på möjligheterna, utan att lägga vuxenvärldens lock över, när ett tillfälle erbjuds. Idén som regionen erbjuder, är vad jag kan förstå att samla resurser på ett nydanade sätt men på en annan plats än i dagens skola.
Under samma tak
Med flera verksamheter under samma tak finns inte bara personal utan också större möjligheter. Ett centrum, som detta gynnar inte bara skolbarn utan också vuxna och inte bara i Fårösund utan på hela norr. Och norr hoppas jag sträcker sig från Slite över Lärbro, ja alla socknar ända fram till sundet.
Som svar på min artikel får jag följande fråga mailad från Lisa Blochmann på Fårö: ” det känns som om du går någon annans ärenden…är du inblandad i planerna?” Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta.
Påståendet är knappast kreativt. Det andas konspiration och är inte fruktbart. Låsta positioner öppnar inga dörrar för nya processer. Krafter drar strax åt olika håll och den positiva energin som är tänkt att flöda, ebbar snabbt ut.
Öns olika uppror som startade med en frisk öppenhet och nydaning, är på väg att strypa fritt tänkande. Lojalitet som utkrävs emellanåt, hämmar fritt tankeflöde. Att be om lov att få tänka i en demokrati, är inte rimligt. Upproren är inte organisationsbundna. Tvingar man in upproren i några fås händer, är det på väg att urarta och det finns anledning att fundera över vem som beslutar om vad och varför och vad det kan leda till.
Livet traskar på
Livet fortsätter att traska på medan regionen, landsbygdsupproret eller färjeupproret kräver lojalitet. Livet går inte någons ärenden. Livet går bara snabbt vidare och vi åker med.
Omvärldsförhållanden och ny kunskap visar hela tiden på det faktum att det som var bra igår, ja till och med var bra idag, inte alltid är det bästa i morgon. Och framförallt inte heller alltid hållbart.
Du vet vad du har, men inte vad du får. En sådan uppfattning är den svagaste länken i människors tankevärld, en trygghet för somliga men en hämsko för andra. Allt nytt som uppstår måste inte bli försämringar. Idéer måste kunna brytas mot varandra utan att lojalitetskonflikter uppstår. Att tänka fritt är stort. Att våga handla större. Att släppa taget störst.