Allt tyder på regeringsskifte i Norge den 12 september
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
De gör det efter mer än 20 år av täta regeringsskiften och enbart minoritetsregeringar. I Norge är det omöjligt att ordna extraval, så när en regering fälls i stortinget måste en annan regering utses. Detta har hänt flera gånger. Inte sedan den borgerliga regeringen under ledning av Kåre Willoch i början av 1980-talet har någon regering i Norge haft egen majoritet.
Det ser dock ut att bli resultatet av valet den här gången. Valet kan leda till att Arbeiderpartiet nu för första gången tvingas bilda en koalitionsregering. Det är Sosialistisk Venstreparti och Senterpartiet som har bildat allians tillsammans med Ap mot den nuvarande minoritetsregeringen. Istället för dagens mitten-högerregering stödd på Fremskrittspartiet kan det alltså bli en center-vänsterregering efter valet.
Dominerande fråga
En av orsakerna till att Ap-ledaren Jens Stoltenberg ser ut att återkomma som statsminister är att den nuvarande regeringen med Kjell Magne Bondevik, Kristelig Folkeparti, som statsminister har regerat sönder sig, framförallt på grund av beroendet av den nyckfulle ledaren för Fremskrittspartiet, Carl I Hagen. Hagen inledde också valkampanjen med att förklara att han inte kunde tänka sig att ge sitt stöd till en fortsatt Bondevikledd regering.
Regeringsfrågan har dominerat valkampanjen. Opinionsmätningarna tyder ganska entydigt på att det blir regeringsskifte. De största förlorarna blir sannolikt regeringspartierna Höyre och Kristelig Folkeparti, medan det lilla mittenpartiet Venstre, som har fler statsråd än stortingsledamöter, ser ut att klara sig bättre och kanske till och med har chans att komma över spärrgränsen på fyra procent för att få utjämningsmandat. Ändå pekar de senaste mätningarna på en röd-grön majoritet.
De största framgångarna ser det ut som om dels Fremskrittspartiet, dels Socialistisk Venstre kommer att få. Men Arbeiderpartiet ser ut att åter kunna klättra över 30 procent och därmed återta den dominerande positionen i norsk politik.
Stark oljeekonomi
Norge är ju ett land med mycket stark ekonomi tack vare oljan. Efter de senaste månadernas starka oljeprisuppgång fylls oljefonden på ännu mer än tidigare beräknat. Det gör att det inte är någon nedskärningsdebatt utan snarare hur mycket av oljepengarna som ska användas för välfärdsreformer som debatteras. I den debatten verkar det röd-gröna alternativet ha fått starkast stöd.
Trots oljeinkomsterna är avskaffandet av fattigdomen i Norge en av de stora frågorna i valkampen. Maxtaxa inom barnomsorgen har diskuterats, men den rödgröna alliansen är inte enig. Däremot har miljöfrågorna nästan helt saknats i valdebatterna. Senterpartiet försöker föra fram regionalpolitiska frågor utan större framgång. Ett eventuellt framtida norskt medlemskap har inte heller diskuterats.
Stark allians
Båda regeringsalternativen är splittrade i frågan och Stoltenberg har lovat Sp och SV att inte ta upp frågan under mandatperioden. Fortfarande är "Ef-saken" den fråga som engagerar norrmannen i gemen allra mest. Även om opinionen svängt och ja-sidan för ett par år sedan hade en övervikt har mätningarna efter de franska och holländska folkomröstningarna om EU-konstitutionen visat på en klar nej-övervikt igen.
Men eftersom EU-frågan neutraliserats inför valet är det regeringsfrågan samt välfärdspolitiken som kommer att avgöra när väljarna går till vallokalerna. I båda är det den rödgröna alliansen som står starkast och därför kommer de att kunna bilda majoritetsregering när rösterna räknats och mandaten fördelats.