Allting är inte relativt
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Men det handlar inte om barn som inte har mat, kläder eller tak över huvudet. Snarare rör det sig om att behöva dela rum med sina syskon eller att inte få resa bort på sommarlovet. Visst, de flesta kan sätta sig in i situationen att inte ha råd med något som kompisarna har. Det är förstås inte så roligt. Men är det verkligen fattigdom?
Samtidigt ingår Rädda Barnen i en organisation som är verksam i länder där det finns barn som inte ens har mat för dagen. Är det inte märkligt att ur det perspektivet tala om fattiga svenska barn? Om man verkligen vill göra en jämförelse över materiell standard som inte bara sträcker sig till klasskompisar så lever svenska barn i ett fantastiskt välstånd.
Det blir absurt att mäta fattigdom relativt, eftersom vem som helst med det synsättet kan räknas som fattig, bara andra har tillräckligt mycket mer, eller tvärtom.
Därmed inte sagt att det finns många barn, och vuxna, som har det ekonomiskt svårt i Sverige och att det är en viktig uppgift att skapa förutsättningar för att de ska få en bättre situation. Men hur gör man det? Ja, knappast genom att fokusera på relativ fattigdom åtminstone. För med ett sådant begrepp blir det mer intressant hur grannens och ens egna inkomster kan fördelas så jämt som möjligt än att se hur båda kan tjäna mer. Då blir omfördelning viktigare än tillväxt. Ja i själva verket innebär det ju att man får det bättre om grannen får det sämre.
Och det har visat sig vara en dålig utgångspunkt att satsa på omfördelning om man vill att människor ska få det bättre ställt. När inkomstskillnader motarbetas minskar också människors drivkrafter att anstränga sig lite till och ekonomin stagnerar. I ett samhälle där alla ska vara lika rika blir snart alla lika fattiga. Och mäter man fattigdom relativt i länder som verkligen är fattiga blir det hela ännu märkligare. För då skulle det ju vara dåligt om några lyfter sig ur fattigdomen, eftersom skillnaderna då har ökat och de andra, relativt sett, har blivit ännu fattigare. Men det måste väl ändå vara bättre att de flesta i ett land kan äta sig mätta än att ingen kan det?
Om Andersson inte har råd med en resa till julen så får han det väl inte sämre ställt för att det visar sig att Pettersson och Lundström råkar ha det?