Alltjämt söndringens tid i USAs val
Foto: Charles Dharapak
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
På den republikanska sidan är läget lika intressant. John McCains favoritskap har stärkts genom segrar i stora delstater, och han bedöms kunna ta röster i november bland väljare som inte identifierar sig med något av de två stora partierna. Kruxet är den intensiva ovilja som McCain väcker bland professionella och privata tyckare i den brokiga och dynamiska konservativa rörelsen.
McCain har precis som i än högre grad rivalen Mitt Romney bytt åsikt på viktiga punkter för att lägga sig nära den republikanska huvudfåran, där den löpt sedan Ronald Reagan på 1980-talet formade det nuvarande republikanska partiet. Frågan är om det räcker. McCain försöker i alla fall, exempelvis genom att i dagarna tala till ett forum för den så kallade "religiösa högern". I fjol uteblev han från samma konferens, med en grupp som han tidigare kallade "intoleransens agent".
USA gick in i valåret med ett klart övertag för demokraterna. Men paret Clintons sätt att angripa Barack Obama gjorde dåligt intryck. Därmed ökade chansen för ett republikanskt mirakel. Med en "valbar" kandidat skulle man åter kunna besätta Vita huset.
Republikanernas stora problem är att så många av dess kärnväljare inte nöjer sig med en kandidat som kallar sig republikan. Det måste också vara rätt sorts republikan, en som tycker som jag/min grupp om abort, invandring, skatter.
James C. Dobson, veteran på de konservativa barrikaderna, har redan sagt att han inte röstar på McCain i november. Och Ann Coulter, känd Bill Clinton-ätare, säger att nomineras McCain röstar hon på - Hillary Clinton.
Sedan McCain förlorade mot George W Bush i primärvalskampanjen 2000 har han varit ett slags lojal opponent. Som kandidat i år har han modifierat sina åsikter och fått klart godkänt av föreningen American Conservative Union.
USA:s två stora partier spårar sitt släktskap långt tillbaka i historien, demokraterna till 1790-talet när anfäderna tyckte att centralmakten i Washington gjorde sig för bred, och republikanerna till 1854, när nej till slaveri områden utanför södern var en huvudpunkt.
Med en förändrad verklighet har partierna förändrats. Ibland har ledare i kraft av sin personlighet förmått bryta med invanda mönster.
På 1930-talet skapade president Roosevelt en koalition av sydstatsdemokrater, fackligt organiserade arbetare i norr och vänsterorienterade samhällsingenjörer. Under försvagning höll det här i nästan 50 år - tills Ronald Reagan vann valet 1980.
Så här sa Barack Obama nyligen:
-Ronald Reagan ändrade Amerikas bana på ett sätt som Richard Nixon inte gjorde och på ett sätt som Bill Clinton inte gjorde.
Enligt Obama slog Reagan an strängar i folkdjupet, han stod för ledarskap, optimism, företagsamhet.
Obama kallade också republikanerna för "idéernas parti".
Det här gillade inte Hillary Clinton. Men Obama sa ju inte att han tyckte Reagans politik eller republikanernas idéer var bra. Han konstaterade bara faktum: Att bilden av Reagan, som avled 2004, är sådan att det är nödvändigt för republikanska och klokt av demokratiska ledarkandidater att tala väl om honom.
Räkna därför med att John McCain framöver inte håller ett tal utan att hänvisa till Ronald Reagan och hävda att han går i dennes fotspår. På så sätt kanske McCain kan täppa till munnen på de republikaner som ser honom som värre än Antikrist.