Hur gärna jag än hade velat se en rödgrön majoritet i riksdagen måste jag inse realiteten, det var inte vad Sveriges folk ville. Det är beskt att ta in att en hel del av frustrationen över allianspolitik, internationell kris, arbetslöshet och kanske bara tidens gång tagit sig uttryck i form av SD-röster. Det innebar respass för den borgerliga Alliansen men långt ifrån någon promenad i parken för utmanaren Stefan Löfven. Han och socialdemokratin kan nu hantera verkligheten på flera sätt:
- Blunda och knäppa med fingrarna och hoppas att det är annorlunda när man öppnar ögonen igen
- Bilda en rödgrön regering och om den släpps fram, lägga sin budget och riskera att få den nedröstad helt eller i delar med regeringskris som följd
- Ge upp och lämna walk over till Alliansen som då hamnar i exakt samma läge fast utan ledare och med ett rödgrönt motstånd som är numerärt större
- Försöka göra det bästa av en riktigt svår situation och finna möjliga lösningar där någon form av blocköverskridande inslag måste ingå
Stefan Löfven valde det senare.
Alliansen har valrörelsen igenom inte försummat ett enda tillfälle att ihärdigt och starkt kräva att Socialdemokraterna skulle låsa in sig i ett vänsterblock. Om Stefan Löfven inte stått pall för den kanonaden hade SD idag haft makten i en liten ask. Då hade tretton procent av väljarna bestämt utfallet i svensk politik. Just den risken är ett av skälen till att jag är mot blockpolitik; när två block som står mot varandra blir jämnstarka kan en mycket liten minoritet få orimligt stor makt.
Jag vet inte om Mats Linder var riktigt medveten om hur avslöjande han var när han i fredagens GA deklarerade att en rödgrön regering inte skulle kunna regera eftersom den inte skulle komma att ha stöd från Sverigedemokraterna. Antingen menade han att en Alliansregering skulle acceptera att styra med SD:s hjälp. Eller också inte och i så fall är den ju precis lika regeringsoduglig. Och ett sådant dödläge finns bara en anständig väg ut ur: att bryta upp blockpolitiken. Det vill säga det Stefan Löfven sagt hela tiden.
Det är lite märkligt att se den omtanke om Vänsterpartiet som nu strömmar från borgerliga skribenter som Eva Bofride. De och Alliansen har under hela valrörelsen kraftigt varnat för Vänstern i regeringen. Det är inte särskilt smart att vifta med ett så rött skynke i ett ömtåligt förhandlingsläge. Att en besviken och tröttkörd Jonas Sjöstedt efter en väl genomförd valrörelse uttrycker sin frustration är i högsta grad förståeligt men det ändrar inte sakläget.
Vänsterpartisterna på Gotland inser det här. De har inte varit lovade statsrådsplatser. Partiets möjligheter att påverka är ändå betydligt större med en S-ledd regering.
Och nej, Eva Bofride, de flesta väntade sig nog inte besked från talmannen att han utdelat något uppdrag redan i tisdags. Sådant föregås alltid, dessbättre, av samtal med partierna och de inleddes först igår.
Arbetet med att utse en regering förenklas för övrigt knappast av att talmannen har tagit in möjligheterna att få igenom en budget senare i höst, vilket ligger utanför hans uppdrag. Vad det leder till återstår att se. Det ökar i varje fall tidspressen i processen och det känns inte som att det är vad som behövs bäst just nu. Men eftersom val av talman är det första den nyvalda riksdagen ska ta itu med ligger misstanken mycket nära att Per Westerberg (M) vill passa på och påverka så mycket som möjligt medan han kan.