Almedalen är en borgerlig triumf
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
När Palme gjorde en tradition av att tala i Almedalen satte han oavsiktligt igång en apparat som skulle komma att växa sig allt större. Parti efter parti, organisation efter organisation, fann det efterhand vara mödan värt att ta sig till den där ön helt enkelt eftersom ju så många andra var där. Och till slut hade det växt till det oöverskådliga myller av seminarier, träffar, upptåg och jippon det är i dag.
Denna process var spontan. Ingen hade från början tänkt sig att det skulle komma att bli vad det blivit. Det lyckosamma resultatet - för det får man ändå kalla det - är en konsekvens av att alla inblandade fritt fått pröva sig fram under många år utan att någon annan försökt lägga allt till rätta. Formerna, kulturen, har lagt sig efterhand. Almedalen är den fria pluralismen i ett litet nötskal, eller åtminstone inom en ringmur.
Sett som samhällsmodell är det också vad vänstern alltid har bekämpat. Där ogillar man allt man inte kontrollerar. Tvärtom går allt ut på att lägga processer till rätta. Det är vänsterpolitikens själva väsen: att rita planer för samhällsutvecklingen snarare än att låta samhället utveckla sig självt.
Men alternativet till vänsterns ovanperspektiv är inte kaos, utan grundläggande spelregler. Det är en väsentlig skillnad. Till exempel är Gotlands kommun förstås inblandad i Almedalsveckans förberedelser. Men varken kommunen eller någon annan bestämmer vilka som skall få komma, var någonstans de skall vara och vad det är för budskap de skall föra ut. Kommunen underlättar så gott den kan för att arrangemanget skall vara praktiskt möjligt och omständigheterna någorlunda rättvisa för de inblandade, men håller sig i övrigt i bakgrunden och låter det hela leva sitt eget liv.
Tror någon, med handen på hjärtat, att Almedalsveckan hade varit vad den är i dag om kommunen från början hade försökt styra och planlägga utvecklingen? Då hade förmodligen begreppet aldrig funnits, annat än på kommunalt finansierade klisterdekaler.
Mona Sahlin, liksom för övrigt miljöpartiets Peter Eriksson och vänsterpartiets Lars Ohly, gör allt för att dra nytta av veckan och synas så mycket som möjligt. Men de befinner sig i en ideologisk motsatsvärld till sin egen, hur ogärna de än skulle erkänna det. Almedalsveckan är faktiskt de borgerliga idéernas triumf.