1968 â Ă„ret dĂ„ Olof Palme stĂ€llde sig pĂ„ ett lastbilsflak nĂ€ra Kruttornet och inledde Almedals-epoken â var viktigt för mig. Det var dĂ„ â 14 Ă„r ung â som jag inledde min tidningsmannabana. Inte som politisk journalist men som tabellrĂ€knare pĂ„ Gotlands Allehandas sportredaktion.
Almedalen â dĂ„ â var för mig en barndomens och ungdomens oas. DĂ€r det numera spelas boule lĂ„g en utmĂ€rkt tennisbana (grus). DĂ€r kĂ€mpade Urban BĂ€ckström och jag om titeln Almedals-mĂ€stare. Hans pappa var chef pĂ„ Stadshotellet och min pĂ„ Fornsalen och vi bodde bĂ„da helt nĂ€ra Almedalen.
Efter utbildningsminister Olof Palmes (och Krister Wickmans â han var en stark kandidat till partiledarposten) första trevande försök att bjuda pĂ„ politik i semesterparadiset har Almedalsveckan utvecklats till ett gigantiskt jippo. Med tanke pĂ„ hur mycket pengar som pumpas in till ön tack vare detta bör ett tack riktas till den dĂ„varande lokala socialdemokratiska ledningen med kommunlrĂ„det Jan Lundgren och riksdagsmannen Per-Axel Nilsson i spetsen. De hade utmĂ€rkta kontakter till partiets gotlandsfrĂ€lsta topp; Palme, Wickman, Bodström-klanen, Ingvar Carlsson, Thage G. Peterson, Allan Larsson, Jan Eliasson...
Almedalsveckans historia kan skrivas i Ärtal och siffror. 1981 var första gÄngen som samtliga partiledare deltog, Äret efter höll Socialdemokraterna ett ekonomiskt seminarium som sedan under mÄnga Är kom att vara veckans kanske viktigaste arrangemang. 1994 vÀxte veckan ut över den strikt politiska sfÀren dÄ Industriförbundet och Företagarna stod för egna arrangemang. 1998 avhölls sex seminarier... idag Àr det flera tusen arrangemang under veckan.
För egen del slutade jag sĂ„ smĂ„ningom att skriva om fotbollsmatcher och StĂ„ngaspelen för istĂ€llet Ă€gna mig Ă„t kommunfullmĂ€ktige och senare riksdagen. Som politisk skribent stod jag mĂ„nga somrar i Almedalen tillsammans med lokala kolleger som Göran Mattsson, Jurgen von Zweigbergk, Janne Lundgren, Gunnar Ăberg, Stig Jonsson, Hasse Andersson, Ola G. Ăjefors... Efter att vi hastat tillbaka till redaktionena och dunkat ner nĂ„gra kloka ord gjordes de riktigt djupa analyserna framĂ„t natten pĂ„ nĂ„gon av Stora Torgets murvelkrogar; RosengĂ„rden eller Nunnan...
Med jĂ€mna mellanrum har frĂ„gan om Almedalen spelat ut sin roll ploppat upp. Kritikerna menar att det handlar om ett kaosartat jippo som inte mĂ„nga av landets invĂ„nare tar del av pĂ„ plats. IstĂ€llet Ă€r det en happening för de redan frĂ€lsta; politiker, konsulter, projektledare, omvĂ€rldsanalytiker, experter, debattörer, lobbyister och â journalister. De som övriga tider pĂ„ Ă„ret morsar pĂ„ varandra i maktens korridorer i Stockholm gĂ„r nu â under Almedalsveckan â ett steg lĂ€ngre och kindpussar varandra (och det som Ă€r "vĂ€rre") samtidigt som de balanserar vinglasen mellan de mĂ„nga vimmel som de bjuder varandra pĂ„.
Och visst, det hela kan ses som en aning fjantigt och en del av "festdeltagarna" Àr nog inte ens riktigt medvetna om var de befinner sig i vÀrlden. Det massiva utbudet gör ocksÄ att de eventuella politiska utspel som görs drunknar i mÀngden. Det ska till dumheter som Gudrun Schymans avbrÀnning av pengar för att fÄ nÄgon att höja pÄ ögonbrynen.
Det ifrĂ„gasĂ€tts om Almedalen betyder sĂ€rskilt mycket för den svenska demokratin. Jag kan dock bara berĂ€tta vad som hĂ€nder i Danmark dĂ€r jag numer bor. För nĂ„gar veckor sedan arrangerades för tredje Ă„ret "FolkemĂždet" pĂ„ Bornholm â efter förebild frĂ„n Almedalen. Och danskarna Ă€r helt vilt entusiastiska â en injektion för det danska samhĂ€llet, utropas det euforiskt frĂ„n nĂ€stan alla hĂ„ll. Det ska dock tillĂ€ggas att Bornholms-dagarna och de danska politikerna Ă€r betydligt mer "folkliga" Ă€n vad vi Ă€r vana vid i Sverige. HĂ€r Ă€r det sĂ„ngtĂ€vlingar och ölhĂ€vning Ă€ven bland högt uppsatta politiker; utan att nĂ„gon fnyser Ă„t det.
För Gotland Ă€r Almedalsveckan viktig â kanske ocksĂ„ för demokratin. Men lĂ„t oss sĂ€ga det krasst â den generar mĂ„nga, mĂ„nga goda turistkronor. SĂ„ regionen bör göra allt för att den bestĂ„r!
Slutligen ska, för ordningens skull, medelas att varken jag eller Urban BÀckström blev Almedals-mÀstare i tennis. Det blev istÀllet alltid Sören Bylund, en av av öns genom tiderna bÀsta spelare. VÄr enda chans mot honom var att se till att matcherna började vid 11.30-tiden. För varje dag, exakt klockan tolv, öppnade Sörens mamma fönstret i lÀgenheten vid Skeppsbron och ropade "Sööören, kom in och ÀÀÀt...". Och dÄ tvingdes den gode Bylund lÀmna walk over. Det Àr ocksÄ Almedals-historia.