LEDARE: Almedalsreflektioner

Att det varit en händelserik vecka i Visby har knappast undgått någon. Men i takt med att antalet seminarier, mingel och möten skjuter i höjden är det relevant att reflektera kring veckans verkliga betydelse.

För vad är det egentligen för något som vi kommer att minnas om elva månader, eller fem år? Är det Moderaternas kreativa affisch eller Synovates mätning om att varannan väljare kan tänka sig att rösta på Moderaterna? Är det att Vänsterpartiet byte namn för en dag och kallade sig för Välfärdspartiet och presenterade sin vision för ökad välfärd?

Folkpartiet kanke önskar att deras förslag om hur ett bättre liv för de äldre ska komma till stånd ska hamna högt på minneslistan men får då finna sig i konkurrensen från Kristdemokraterna som utöver att utlysa partiet till "politikens gränsvakter" gjorde anspråk på att få lägga beslag på välfärdsfrågan. Men frågan är, vem kommer att minnas något av det?
Eller att Centerpartiet valde att profilera sig som Alliansens gröna röst samtidigt som centerpartistiska Solveig Ternström lämnade partiet och började flörta med Mona Sahlin?

Kommer någon minnas att Socialdemokraterna med Mona Sahlin i spetsen talade sig varma, i den heta sommarsolen, för en reformerad förskola samtidigt som Margot Wallström kampanjade på ett torg ihop med samma Sahlin? Att incidenten inte sågs med helt blida ögon från flera håll på grund av Wallströms FN-uppdrag är det nog inte heller så många som lägger på minnet.

Eller slutligen att Maria Wetterstrand och Peter Eriksson talade, i ett ganska tomt Visby, om förbud mot byggande av köpcentrum utanför städerna.

Nej, faktum är att det tycks vara skandalerna som briserade under veckan som vi med stor sannolikhet kommer att minnas bäst från veckan som gick.

Till dessa hör, den numera före detta, Arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorins plötsliga avhopp och de efterföljande anklagelserna om sexköp.

Även Feministiskt Initiativs omtalade, och av de flesta starkt ifrågasatta pengabrasa, är ett annat exempel på en nyhet som fick stort medialt genomslag, i såväl nationell som internationell press.

Och någonstans här blir det riktigt intressant att börja fundera kring vad Almedalen har för betydelse och potential. Schyman-fallet visar på det faktum att man kan få genomslag utan att sakfrågan för den sakens skull kommer upp på tapeten. Har man då ändå lyckats som opinionsbildare?

Är Almedalsveckans styrka potentialen att nå så många som möjligt med sitt budskap, oavsett om det i sin tur föder allt mer iögonfallande, i en del fall desperata, aktioner när konkurrensen om det mediala utrymmet hårdnar? Eller bör framgångar under veckan mätas i den faktiska effekt utspelen haft och därmed hur vågskålen i enskilda sakfrågor svängt?

För att veckan på sikt inte ska implodera är det inför nästa år på tiden att fundera kring vad respektive parter har för uppfattning kring vad som definierar ett framgångsrikt genomslag. Kvalité eller kvantitet?

Ledare: Almedalsreflektioner