Det är vanligt, i demokratier, att andra delar av ett land har problem med sin huvudstad. Och tvärtom. Det gnabbas om fördelningen av makt och resurser.
London och Storbritannien är ett exempel.
27 juli blir det tredje gången (1908, 1948) ett OS invigs i London. Det är en unik händelse i OS-historien. Ännu mer unikt hade det varit om Birmingham eller Manchester, som försökte på 90-talet, hade tilldelats spelen.
När London 2005 vann över Paris hade Internationella olympiska kommittén gjort klart att man bara kunde tänka sig en London-kandidatur.
Fotboll spelas i Coventry, Glasgow, Manchester och Newcastle, och även Birmingham och sydkusten berörs av arrangemangen. Det är helt klart att OS upplevs som en nationell angelägenhet. Men till skillnad från Peking 2008 finns utrymme för att diskutera och ifrågasätta och britterna vore inte britter om de inte i OS läste in mera än förberedelserna till och förloppet av en idrottsfest de allra flesta välkomnar.
Exempelvis hur OS illustrerar klyftan mellan världsstaden London och landet i övrigt.
Utlänningar må tycka att det ena kompletterar det andra alldeles utomordentligt, Londons och även andra brittiska storstadsmiljöer, och TV-seriernas bedövande vackra landsbygd.
Men britterna ser växande motsättningar.
Tidskriften Economist skrev nyligen att största hotet mot Londons framtid som globalt finansiellt centrum är stadens relation med det egna landet.
Hot utifrån kommer från New York och uppstickare som Singapore och Dubai. På närmare håll måste finansminister George Osborne försvara det han kallar Storbritanniens viktigaste industri, finanssektorn, mot Bryssels regleringsiver.
Men värre skulle alltså vara övriga landets urgamla ovilja mot koncentrationen av makt och rikedom till huvudstaden.
Och den leder regeringen till att försvåra invandringen, göra det mindre lockande för både rika och fattiga utlänningar att komma till landet. När just Londons lockelse för dessa grupper, för hög och låg, är en orsak till stadens framgång.
Invandringen innebär att Londons befolkning är jämförelsevis ung. Andelen som tillhör en "etnisk minoritet" - invandrare, är mycket högre än i landet som helhet. Medan det är överskott på bostäder i en stad som Liverpool, med minskande befolkning, byggs i Londons radhusträdgårdar "sheds with beds", kyffen där några kvadratmeter kostar motsvarande 6-7 000 kronor i månaden.
Även om London har stadsdelar som räknas till de fattigaste i landet är inkomsten per person klart högre än i övriga landet.
Från London och dess rika grannar i sydöst sänds årligen 40 miljarder pund ut i landet. Stödet möts inte med tacksamhet, tvärtom, andra delar av landet skyller sina problem på den politik som bestäms i London.
Regeringen har försökt gå kritikerna till mötes genom att ge Skottland och Wales mera självstyre. Men i stället för ökad harmoni tycks resultatet bli att nya plattformar tillkommit för gräl.
OS ger ny anledning uppmärksamma hur omtyckt London är av övriga världen, rik och fattig, hög och låg.
På hemmaplan är staden snarare en stötesten, hönan att nacka, oavsett guldäggen.