Tanken på att länder gör bankrutt har blivit allt vanligare på senare år. Det är en mycket ovanlig företeelse. Det finns dock en risk att Argentina i dag gör det för tredje gången på 28 år. I så fall är det ett mycket tragiskt scenario. Senast det inträffade var för 13 år sedan. Det var då en största statsbankrutten i historien. Nu är situationen annorlunda. Argentinas president Cristina Fernández de Kirchner må vara skyldig till att ha misskött landet i sin socialistiska dårskap, men helt utan pengar är Argentina ännu inte.
Argentina kan fortfarande betala sina skulder – om så skulle önskas. På grund av dålig rådgivning, felaktiga tolkningar av juridiken bakom de avtal som landet har ingått sedan förra bankrutten eller helt enkelt av bristande vilja verkar Kirchner dock har kommit fram till att inte göra det. Om Argentina vägrar att betala sina skulder kommer landet i praktiken att förlora tillgången till den internationella upplåningsmarknaden. Då ökar dessutom risken att flera av landets delstater, vars ekonomier ofta är ännu sämre skötta än statens, också kommer att göra bankrutt.
Devalvering av valutan och kraftigt ökad inflation – inflationen är redan tvåsiffrig – är då att vänta. Blir det lika illa som för 13 år sedan? Nej, förmodligen inte. Men det kommer att bli väldigt kännbart för det argentinska folket som redan lider under regeringen Kirchners usla ekonomiska politik. Presidenten har de senaste åren försök samla folket bakom sig genom utspel om att gå i krig över Falklandsöarna – men inte ens det kommer att räcka för att skyla över det som väntar om Argentina överger sina fordringsägare. Givet den regelbundenhet med vilken den argentinska ekonomin kraschar på grund av misskötsel är det märkligt att det finns länder och företag som är villiga att ge lån.
Det är en remarkabel egenskap som återfinns hos det globala kapitalet – det är opolitiskt. Vänstern må tycka hur illa som helst om det men när pengar samlas i en organisation, om det så är ett företag eller ett land, spelar låntagarens politik mindre roll. Det globala kapitalet diskriminerar ingen, det är inte dess roll. Socialister lånar på samma grundläggande premisser som konservativa – lånen ska betalas tillbaka. Den här bristen på moraliska och politiska hänsyn kan givetvis vara frustrerande.
Vore det inte bättre om det bara lånades ut pengar till länder där människors friheter respekteras? Det är inte omöjligt att så är fallet, men det finns också åtskilligt som talar för sakernas nuvarande tillstånd. Bland annat ges alla ideologier samma chans att lyckas, att bevisa sig. Exempelvis har Argentina visat med all önskvärd tydlighet att socialismen inte fungerar – ännu mindre när den blandas ut med fascism och nationalism. Förhoppningsvis kommer den svenska vänstern sluta se Argentina som ett föredöme. Men det är nog att hoppas på väl mycket.