För många skulle det vara en otacksam uppgift, att offentliggöra en vårbudget dagen efter att de politiska godbitarna har presenterats. Men för finansminister Anders Borg är det annorlunda. På onsdagens pressträff verkade han trivas alldeles ypperligt bland siffror och statistik.
Och varför skulle han inte det? Det går ju bra för svensk ekonomi. Bara under onsdagens pressträff hann prognoserna för bruttonationalinkomsten skrivas upp med sju miljarder. Bakom finansministerns staplar och diagram döljer sig en utveckling som är minst lika intressant, om inte intressantare, än de skattekarameller som alliansens partiledare delade ut på tisdagens DN Debatt.
Någonting håller på att hända med svensk ekonomi. Om prognoserna står sig är det dags att ompröva gamla sanningar om välfärdsstaten Sverige. För 20 år sedan stack stiftelsen Den Nya Välfärden ut hakan när man i en debattskrift föreslog åtgärder som skulle sänka det svenska skattetrycket från 57 till 47 procent. Förra året var det nere i 45,8 procent. Arbetslösheten i sin tur kan enligt regeringen landa på låga 5,2 procent 2014.
På samma sätt förutspås statsskulden fortsätta att minska som andel av BNP, från dryga 36 procent nu till 19 procent 2013. Och även den offentliga sektorns andel av BNP hänger med, från 49,8 procent i år till 45,9 2015.
Det intressanta är att detta sker utan att den generösa generella välfärden, det som varit det andra benet i den svenska modellen, avvecklas. Mer välbeställda hushåll har inte inneburit att kommuner skurit ner på sin verksamhet. Den från vänsterhåll utmålade konflikten mellan sänkta skatter och medborgarnas välfärd rimmar just nu mycket illa med verkligheten.
Men visst finns där grupper som inte har tagit del av de välståndsökningar som, med undantag för de två senaste krisåren, präglat det senaste decenniet. Varje svensk regering, oavsett politisk inriktning, bär ett stort ansvar för att välståndsökningen kommer även dessa till del. Mitt i framgångssagan är detta alliansens svaghet. Stora grupper står fortfarande långt ifrån arbetsmarknaden. Och en på många sätt nödvändig sjukförsäkringsreform plågas med uppenbara brister i utförandet.
Anders Borg får akta sig för att gå vilse bland sina siffror. Prognoserna om en arbetslöshet på 80-talsnivå, men den här gången kombinerat med en låg inflation, får inte skymma vad som är minst lika viktigt: vilka som får alla de nya jobben som skapas. En historisk välståndsutveckling och ett förändrat Sverige blir så mycket aptitligare om alla grupper i samhället får möjlighet att ta del av utvecklingen.