Demokratier lider inte av svält, skrev Lennart Lindgren i GF 27 juli. "Bostäder och sanitet, skolgång (...) allt detta som är självklarheter i en demokrati (...) förvägras människorna i de nu torkdrabbade delarna av Afrika."
Att människor svälter i Östafrika skulle alltså bero på att Somalia inte är demokratiskt. En mycket märklig förklaring. Flera hundra miljoner indier lever i ständig undernäring i den stabila demokratin Indien. Och saknar det mesta av demokratins självklarheter. Kanske mer än i diktaturen Kina. Folk svalt inte i det kommunistiska Sovjet, och jag tror inte de svälter i teokratin Iran. Styrelseskicket i ett land tycks inte ha mycket att göra med folkets livsvillkor.
Ledaren i Kyrkans tidning nr 29/30 pekar på helt andra samband. "...i grunden måste det löna sig att driva jordbruk - det får inte vara en fälla som låser människor i en fattigdomens livegenskap." Över hela världen flyttar människor till städer, hoppas på ett bekvämare liv där. Men någon skall odla maten till dem. I dessa länder är det alltjämt kvinnor som sköter jordbruket, med mycket primitiva metoder. Städernas befolkning kräver billig mat. Ingenting satsas på att utveckla jordbruket.
Överbefolkning är en annan förklaring. I dessa områden har människor alltid levt på gränsen av det möjliga. Långa torkperioder har man klarat genom att flytta sin boskap över stora områden. Nu är landet upptaget överallt. Modern sjukvård når även de fattigaste. Många fler barn än tidigare överlever. Jag minns en svensk barnläkare i Tanzania som sa: "Jag botar barn för att skicka tillbaka dem till okunnigheten och felnäringen i byarna."
Det mesta av det lammkött som äts i Sverige är importerat, ofta mycket långt ifrån. Det som produceras här anses "för dyrt". Samtidigt gör klimatförändringen att delar av den odlingsbara marken i världen förstörs av torka och översvämningar. Låt oss börja fundera på om demokratin också kan vara självförsörjande. Det är självbedrägeri att blunda för att vår billiga mat är en del av katastrofoffrens problem.