Något paradoxalt, eftersom den regering hon leder av sitt eget kristdemokratiska parti, CDU, plus socialdemokraterna, SPD, får underkänt av drygt 60 procent.
Men paradoxal är precis vad Merkel är. Hon är den mest osannolika politikern i de sällskap hon denna månad är värdinna och ordförande för, G8 6-8 juni i Heiligendamm på Östersjökusten och toppmötet 21-22 juni i Bryssel, kulmen på det tolfte tyska ordförandeskapet i EU.
I en era av medieträning och styling har Merkel förblivit sig själv. Visst, byxdressarna sitter bättre och ansiktsfärgen bättras på mer än förr. Men alltjämt gäller vad man kunde läsa i statustidningen Frankfurter Allgemeine när hon hösten 2005, efter ett dåligt valresultat som hon själv fick skulden för, ändå blev regeringschef:
"Hon är en mardröm. När hon går rör hon på armarna som om hon drivs med elmotor. Hur hon ser ut på bild blir upp till fotografens humör. Går hon på fest har klänningen en fläck. Det är omöjligt att göra ett hemmahosreportage hos henne. Håller hon ett viktigt tal försäger hon sig. Bemöts hon grovt i en debatt tystnar hon. Merkel trotsar alla den moderna mediedrivna politikens lagar för hur man för fram sitt budskap."
Kanske skribenten ändrade uppfattning när Merkel på EU-toppen i december 2005 lovordades av sina kolleger för sitt sätt att mäkla fram en kompromiss om unionens budget. Men sant och visst är att Merkel förblir annorlunda.
Och kanske just därför populär, bland tyskarna och de utländska kollegerna.
Ingen kommer så långt som Merkel utan att gilla att vinna och ha makt. Men att det trots alla olycksprofetior och förklenande omdömen hittills gått vägen beror också på att hon varit rätt person vid rätt tidpunkt och på rätt plats - först i CDU, sedan i Tyskland, och nu i EU-Europa.
Som kvinna och "ossi", från Östtyskland, fanns det på 90-talet, efter Tysklands återförening, ett dubbelt plus med denna doktor i fysik som minister hos förbundskansler Helmut Kohl. Först var hennes område kvinno- och ungdomsfrågor, sedan miljön. Det senare har bidragit till hennes trovärdighet när hon gått till offensiv i klimatfrågan, i EU och G8. Men det var kollapsen för det gamla ledarskapet i hennes parti efter valnederlaget 1998 som gav henne chansen. Hon passade perfekt när CDU behövde en ny framtoning, efter att ledande manliga politiker fläckats av penningaffärer för partiets räkning och/eller blockerade varandra i kampen om makten efter Kohl.
Merkel är nationell partiledare med ett handikapp. Hon saknar stark lokal maktbas. Merkel har bara varit förbundsdags(riksdags-)ledamot, från den fattiga delstaten Mecklenburg-Vorpommern. Ett aber är också att hennes personliga popularitet inte motsvaras av uppgång för det egna partiet.
Därför är det något skört i Merkels position hemma, och därmed även internationellt. Det finns många konkurrenter som, om än hövligt, skulle vilja sätta henne på plats.
Frankrikes nye president Nicolas Sarkozy har behov av att snabbt framstå som europeisk ledare. Han gör sin toppmötesdebut, på G8 och i EU, denna månad. Även britten George Brown lär vilja göra sig påmind som internationell ledare när Tony Blair äntligen tackat för sig.
Men det är möjligt att det fortsätter att gynna Merkel att det finns övernog av manliga ledare, i Tyskland, i EU och från Kreml till Vita huset, som låst sig i sakfrågor och prestigetänkande. Världen och dess grabbar kan fortsatt behöva lugnet och förnuftet hos Merkel, "das Mädchen", tösen. Det var så Helmut Kohl en gång kallade henne.