Den som förundrats över att så mycket av debatten om vård, skola och omsorg sker i riksdagen och inte bland de reella huvudmännen kunde glädjas på onsdagen. I en gemensam debattartikel på DN Debatt (16/4) presenterar ledamöterna i Sveriges Kommuner och landstings (SKL) programberedning sin rapport ”Hur olika får det bli?”. I programberedningen ingår ledamöter från alla de sju stora partierna och över blockgränsen.
Sedan länge är landstingen/regionerna huvudmän för sjukvården och kommunerna för omsorgen. Skolan är sedan Göran Perssons skolministertid också kommunal, om än med ett antal privata utförare. Att vården, skolan och omsorgen ska vara lika över landet är något som de flesta svenskar vill. Men samtidigt vill en majoritet att lokala förutsättningar och prioriteringar ska avgöra hur verksamheten sköts. Detta enligt en enkät som rapporten redovisar.
När skillnader uppmärksammas hur verksamheten bedrivs mellan eller inom olika kommuner och landsting brukar de beskrivas som orättvisa. Och ofta kombineras det med krav om förstatligande. I synnerhet Folkpartiet driver den linjen när det gäller skolan. Och KD har ventilerat frågan om ett förstatligande av sjukvården. Det finns andra som menar att gymnasieskolan borde vara en regional angelägenhet.
Men skillnader behöver inte vara dåliga, skriver rapportförfattarna. Förutom skillnader i lokala förutsättningar och prioriteringar kan det också vara en effekt av att några gått före och förbättrat sina resultat mer och snabbare än andra. Statliga ingripanden för att ”rätta till” riskerar att hämma utvecklingskraften och initiativförmågan.
Skillnader kan också driva utvecklingen framåt. Ingen vill komma sist i jämförelser eller rankningar.
Rapportförfattarna drar en viktig slutsats: ”Ansvaret för utvecklingen av en mer likvärdig välfärd, måste … ligga på kommuner och landsting själva”. Därför måste kommuner och landsting prata ihop sig om vilka problem som är särskilt angelägna att lyfta. Det kan till exempel gälla gemensam praxis för vissa avgifter eller erbjudanden eller överenskommelser om rimliga resultatnivåer.
Men det finns, konstaterar rapporten, ett delat ansvar för såväl välfärd som samhällsorganisationen i stort. Staten har ett ansvar att se till att kommuner och landsting har likvärdiga förutsättningar, främst genom det kommunala utjämningssystemet. Men också genom att staten väljer styrmedel som skapar en rimlig balans mellan nationell likvärdighet och kommunal självstyrelse. Här kan man ana kritik mot den typ av öronmärkta pengar som flaggas från såväl regering som opposition. Kömiljard, lärarlyft, lågstadielyft, ”två-miljarder-mer-till-vården” och allt vad de kallats över åren.
Det mest positiva med SKL:s rapport är att kommun- och landstingsföreträdarna börjar ta för sig i debatten. Frågan om bra vård, skola och omsorg är i hög grad en fråga för dess huvudmän. Det är bara att hoppas att det blir tydligt också i den kommande valrörelsen.