Det har blossat upp en debatt på DN:s kultursida, "Livet på landet". Först ut var Kristofer Ahlström som utifrån sin uppmärksammade debutbok "Bara någon att straffa" skriver om vad som håller på att ske i den sommarattraktiva glesbygden Fårö. Han räds den historielösa förändring av bygden som pengar och kapital medför.
Den centrala frågan är: Vad blir det kvar av den ursprunglighet och attraktion som en gång lockade sommarboende till platsen? Bygdens själ riskerar att urholkas.
Olika åsikter
Deckarförfattaren Håkan Östlundh, med Gotland i sin motivkrets, dundrade på med att en bakåtsträvande provinsialism inte är lösningen. Den gotländska landsbygden avfolkas ju av gotlänningarna själva. Genom flytt eller dödsfall. Då kommer arvsskiften och försäljning. Då kommer de stora plånböckerna farande från Stockholm. Det är väl bra att det hålls någon sorts liv i bygden. Skall ickegotlänningar förbjudas att köpa fastigheter, undrar han.
Ahlström gav svar på tal och nu senast tar Kristina Mattsson till orda. Hon som skrivit om Sverige utanför storstäderna, här med Österlen som exempel, en parallell till Gotland. Hon hävdar att landsbygden existerar på stadens villkor. Att landsbygden måste leverera vad staden efterfrågar: kaféer, restauranger, hantverksbutiker och upplevelser. Jag tillåter mig tvivla på denna ensidiga analys.
Sommargotlänningar bidrar
Nog söker de flesta sommargotlänningar det genuina, även om de betalt miljoner för sina hus. Smälter ofta in i bygden och bidrar konstruktivt.
Sommargotlänningen får inte förväxlas med partyturisterna i Visby. Dom blåser bort när augusti inträder och Visby återtar den gamla hansestadens charm.
När allt kommer omkring är det nog Änglamarken som människan söker. Sitt lilla Paradis. Då handlar det om natur med ingredienser av kultur, som sitter djupt i folksjälen.
Änglamarken som naglats fast med Hasse & Tages film från Österlen och av Colin Nutleys Änglagård från ett Västergötland där mycket av själen finns kvar om man bemödar sig om att finna den. Jag vet, för det är min hembygd.
Landsbygdens egna ansvar
Till slut blir det en politisk fråga. "Hela Sverige skall leva", parollen som ljuder ihåligt. När inte ens Centern bryr sig om glesbygden, vem skall då göra det? Änglamarken är inte nostalgi. Änglamarken är livskvalitet och bot mot storstadssjuka.
Nu måste landsbygden själv ta tag i sin bygd och tala om vad man vill. Styra mot en utveckling som gagnar såväl den fasta befolkningen som de tillresande. Skapa förutsättningar för jobb och service. Man får inte ge upp denna möjlighet för att den är knepig att hantera.
På Fårö finns föreningen Fårö Framtid (på Sudret Heligholm AB) som skulle kunna ta ett fast tag om utvecklingen och staka ut en färdriktning. Bli en stark part för Regionens planerare. Vilken styrka att ha grupperingar av detta slag lite varstans som med klokskap utvecklar bygden till glädje för alla. Då finns goda möjligheter att också bibehålla själen.
Eller tycker de gotländska politikerna att det får gå som det går?