Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Något drygt år före valet 2006 presenterade professorn i sociologi Hans L Zetterberg en undersökning vars resultat var explosivt: I märkbart hög utsträckning tenderade väljarna att förknippa socialdemokrater med pampvälde och maktmissbruk. Det gick att se hur sådana slags uppfattningar "toppade" inför valåren1973 och 2006. Oavsett om den borgerliga alliansen var medveten om Zetterbergs observation förstod man att utnyttja den svaga punkt som socialdemokraternas politisering av statsförvaltningen innebar. Mer än något annat var det löftet att utnämningspolitiken skulle reformeras som gav den borgerliga alliansen dess moraliska lyster.Återigen skulle förtjänst och skicklighet vara grund vid tillsättning av statliga tjänster såsom lagens bokstav är, och utnämningsförfarandet skulle öppnas upp så att alla fick se att det gick rätt och riktigt till. Till och med delar av den tänkande vänstern kunde inte låta bli att känna sympati inför Fredrik Reinfeldts försäkran att regeringens tentakler härvidlag skulle kapas av. Men det som skett så här långt efter valet ger anledning till betydande oro. Inte bara den märkliga inledningen, då flera tjänster tillsattes med trogna moderater, utan kanske framför allt de framtidssignaler regeringen i egenskap av Mats Odell har skickat ut. I en intervju nyligen förklarade han i överraskande klara verba att det kanske inte blir någon förändrad utnämningspolitik.Argumenten påminner på ett slående sätt om de som socialdemokraterna framförde under valrörelsen, nämligen att det skulle krävas förfaranden som skulle verka avskräckande på de sökande. Men det är teknikaliteter, sådant som hör till regeringens uppgift att lösa. Rimligtvis kan inte sådana svårigheter få stå i vägen för det förtroendeknäck ett sviket vallöfte i den här frågan skulle innebära. Speciellt som andra länder har hittat sätt att få det att fungera, vilket de borgerliga inte var sena att påpeka i valrörelsen.Då detta kommer på tal är Odells svar direkt ledsamt: Han förklarar att en valrörelse har "sin egen dynamik". Och därmed skall alltså förstås att regeringen inte är bunden av vad som sades då. Inte trots att det var valrörelse utan just för att det sades under en valrörelse. En hisnande logik sett ur demokratisk synvinkel! Den borgerliga alliansen spelar oerhört högt. Man har eventuellt, vilket statsvetarprofessorn Tommy Möller öppet spekulerat i, insett fördelarna av att styra utnämningarna och därför kastat principerna överbord. Eller så missbedömer man den politiska laddningen i frågan; man tror att det är vilken förvaltningsbyråkratisk fråga som helst som man inte behöver ödsla energi på när man har så mycket annat viktigt att göra. I båda fallen är hållningen oacceptabel. Frångår man löftet om en förändrad utnämningspolitik, har man dränerat det egna förtroendekapitalet på ett sätt som är antingen aningslöst eller ansvarslöst eller båda delarna.
