Anna Sjödins bittermandel
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Anna Sjödin avstod inte frivilligt uppdraget som ordföranden för SSU. Att hon avgick var dock helt rätt. En ordförande för ett politiskt ungdomsförbund kan inte och skall inte sitta kvar på sin post efter att ha blivit dömd för våld mot tjänsteman, egenmäktigt förfarande, våldsamt motstånd och förolämpning. Framför allt var det brukandet av de rasistiska tillmälen som fällde henne politiskt. Tillmälen som Anna Sjödin inte erkänner att hon använt. Överhuvudtaget är hennes version av vad som hände den där kvällen annorlunda.
Sedan den värsta stormen bedarrat gör Anna Sjödin nu återtåg i det offentliga rummet. Från och med mars månad är hon frilanskrönikör i tidningen Metro. Anna Sjödin debuterade med en krönika vars andemening var bitter, bittrare, bittrast. Hennes budskap var att hon var oskyldigt dömd, hur rättvisa inte skipades och hur dagens ljusskygga rättssystem måste granskas. I en intervju i samband med hennes Metro-debut fick hon frågan hur det kändes att vara tillbaka i det politiska offentliga rummet. Anna Sjödins svarade att hon aldrig lämnat politiken. Lämnar man inte delvis politiken när man tvingas bort från posten som ordförande för ett av Sveriges största politiska ungdomsförbund? Var är verklighetsförankringen hos Anna Sjödin? Hon må anse att hon blivit oskyldig dömd, men uttalanden som indikerar självförnekelse stärker inte hennes sak.
Har Anna Sjödin blivit oskyldigt dömd? Hon påstår det. Åklagaren i målet och rätten som dömt henne skulle ge ett annat svar och eftersom kammarrätten inte beviljade prövningstillstånd i målet står tingsrättens dom fast. Den centrala frågan är dock inte om Anna Sjödin blev oskyldigt dömd, utan i vilken utsträckning svenska domstolar dömer fel. Att det sker vet vi. Då och då, inte särledes ofta, händer det att någon efter resning i Högsta domstolen förklaras oskyldig till ett tidigare bifallet åtal, ibland även efter det att merparten av det i lägre instanser ådömda straffet verkställts. Detta är sällsynta undantagsfall. Oaktat därav åligger det rättssystemet och alla som arbetar inom det att gör allt de kan för att säkerställa att det inte sker.
Ovanstående innebär dock inte att hela rättssystemen vilar på grundläggande konstruktionsfel. Förtroendet för rättsystemet i grunden måste finnas ändå. Annars är det svårligen möjligt att arbeta för att det skall bli ännu bättre och rättstryggheten större.
Anna Sjödin avfärdar systemet i stort. Med breda och generella penseldrag målar hon svart över hela det svenska domstolsväsendet och dess aktörer. Bristen på nyanser och urskiljningsförmåga ökar inte hennes trovärdighet. Om hon kommer att utnyttja sitt nyvunna forum för personliga korståg mot rättsystemet kommer hon sannolikt att orsaka mer skada å sin egen person än något annat. Om Anna Sjödin önskar att återinträda på den politiska scen hon tidigare rörde sig tämligen hemtamt på borde hon ta en längre time-out. Och skriva om allt annat än det svenska rättsystemet, åtminstone från en annan vinkling.
Socialdemokraterna har genom valet av sin nya partiordföranden visat att de förlåter mycket, facket likaså. En politisk come back för Anna Sjödin är sålunda inte omöjligt ur det perspektivet. Men hon måste börja inse hur hennes Don Quijote-artade kamp mot rättsystemet reflekterar henne som person. Tills annat är bevisat är hon bland annat dömd för våld mot tjänsteman och förolämpning. Ett verbalt tuggande på den bittermandel som tingsrättens dom utgör för henne ändrar inte den saken.