Ordet ansvar var under valkampanjen ofta återkommande från såväl borgerligt som rödgrönt håll. Det talades om ansvar för ekonomin, skolan och omsorgen. Alliansen hävdade att de hade tagit ansvar, Löfven påstod att han ville ta det.
Efter valresultatet har ordet använts i minst samma utsträckning som under kampanjen, dock nu med en något annan innebörd. Nu används det i syfte att mana de borgerliga partierna att hjälpa Stefan Löfven hålla Sverigedemokraterna stången. Alliansen måste ta sitt ansvar, framför allt Centern och Folkpartiet. Och enligt Löfven och de rödgröna är det detsamma som att aktivt stödja Löfvens regering och budget. Inget kunde vara mer fel.
Löfven har hela tiden hävdat att han är beredd att ta ansvar. Att regeringsbildningsfrågan är en senare fråga och att det löser sig.
Det ser vi nu. Oro, fallande krona på börsen och en situation som fullständigt omöjliggör för väljarna att se vad som egentligen kan komma att infrias av alla rödgröna vallöften är vad valresultatet har åstadkommit. Samtidigt som Europas bästa finansminister står utan arbete. Är svenska folket verkligen nöjda med detta?
Uppkommen parlamentarisk situation är inte till gagn för Sverige, vår ekonomi eller tillväxt. Sverigedemokraternas valresultat tog i stort sett alla partier på sängen. Det är dags att vakna.
Men att det är dags att göra så är inte detsamma som att allianspartierna är skyldiga att, för landets bästa och för att ta ifrån Sverigedemokraterna deras vågmästarroll, stödja Löfven, så som det givits uttryck för i massmedia. Ansvar går inte bara åt ett håll.
Allianspartierna har gått till val på att driva igenom sin politik, som en allians och med ett gemensamt budgetförslag. Ett budgetförslag som nu kan läggas som en skuggbudget. Där finns det en skyldighet att upprätthålla vad som lovats inför väljarna.
Löfven har under hela valkampanjen anklagat alliansen för att inte ta ansvar, någonting som underförstått endast socialdemokraterna och han kan göra. Att Sverige gått bättre än någonsin, att fast än människor betalat mindre i skatt per person har skatteintäkterna till staten ökat har man valt att bortse ifrån. Likaså att Sverige har minskat sin statsskuld under en tid när nästan alla har andra har ökat sin skuldsättning. Det är endast i Löfvens värld en sådan utveckling är detsamma som att inte ta ansvar.
Löfven ville ha makten framför allt och nu har han den. Lös situationen. Man kan inte ena dagen knuffa undan Annie Lööf för att nästa dag be om hennes stöd. Det är inte att ta ansvar. Man kan inte ena dagen svartmåla alliansens Sverige och politik för att dagen därpå säga sig vara villig att söka överenskommelse över blockgränserna.
För en sådan överenskommelse kräver politiska kompromisser även från den rödgröna sidan. Var är kraven på sådana eftergifter? Hur kan ansvar vara något som endast tolkas som att alliansen ska ge med sig? Sett i ljuset efter Löfvens förklaring att Vänsterpartiet inte kommer ingå i regeringen blir detta ännu mer intressant, eftersom det de facto innebär att regeringen har 137 mandat i riksdagen men alliansen har 142 stycken. Löfven har fått sitt ansvar, men inte för att de rödgröna gjorde ett bra val, de facto så har de exakt lika många mandat nu som efter valet 2010, utan för att Sverigedemokraterna fällde regeringen. Frågan är hur roligt Löfven egentligen tycker att det är?