Skyll dig själv, Susanne Bejerot. Du var inte tillräckligt socialt kompetent. Men om du tränar och blir bättre så kommer de andra barnen sluta reta dig på rasterna.
Nej, Susanne går inte i skolan. Hon är psykiater och docent vid Karolinska institutet. Huruvida hon blivit mobbad i skolan vet vi ingenting om. Däremot har hon lagt tid och energi på att fråga vuxna svenskar om de blev mobbade som barn, hur bra de klarade skolan och hur de uppskattar sin motoriska förmåga i barnåren. Det visar sig att de som upplever att de var klumpiga som barn blev utsatta för mobbning i högre utsträckning än andra. Bejerots slutsats? Att barn som blir mobbade kan slippa trakasserierna om de får extra gymnastikundervisning.
Vad som är hönan respektive ägget kan man naturligtvis diskutera. Kanske var de verkligen klumpigare än andra barn - kanske minns de själva det så, just därför att de blev mobbade. Men låt oss utgå ifrån att docent Bejerots intervjuobjekt har rätt. Och låt oss dessutom utgå från att docenten har rätt i sitt antagande - att barnen skulle bli mindre klumpiga om de fick gå på extra gympa.
Låt oss även helt bortse från det oerhörda utpekande det innebär från vuxenvärldens sida - att man väljer ut klumpiga barn och ger dem extralektioner. Vi köper Susanne Bejerots idé: mer gymnastik, färre klumpiga, färre mobbade.
Frågan är vad vi ska göra med de barn som trots skolans ansträngningar förblir klumpiga. Kanske borde vi prata med deras föräldrar, och rekommendera att lille Kalle och lilla Lisa får varsin terminskurs i konståkning? Och om Lisa inte var så rund om magen skulle hon nog få bättre balans.
Ansvariga skolpolitiker bör ta bestämt avstånd från Susanne Bejerots slutsatser. Barn blir inte mobbade för att de ser ut eller beter sig på något visst sätt, utan därför att andra barn är elaka och de vuxna ger dem utrymme att vara det.
Skolpersonal som inte har tillräcklig auktoritet eller kompetens för att stävja mobbning måste ges rätt verktyg. I vissa lägen kan man behöva flytta mobbare från en skola till en annan, men ofta är det enklare och mer effektivt att utreda och lösa problemet på plats. Skolan måste ställa tydliga krav på föräldrar till barn som mobbar, och de föräldrarna har ett tungt ansvar att se till att deras barn börjar uppföra sig.
I de fall kommuner eller friskoleföretag inte har lyckats rekrytera rektorer som förmår stoppa mobbningen faller ansvaret på huvudmannen. När mobbning inte hanteras tillräckligt kraftfullt och effektivt bör den mobbade tilldömas skadestånd.
Ansvaret är alltid mobbarens, alltid de vuxnas, aldrig den mobbades. Att implicera någonting annat är att skuldbelägga den oskyldige.