Ansvaret som kommunerna skyr

Politik2007-05-07 06:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I förra veckan var jag i Budapest tillsammans med några vänner. Det är en fantastisk stad på många sätt, framför allt beträffande den gamla bevarade arkitekturen där kommunisttiden gjort ett mycket begränsat avtryck. Staden har vänliga människor, är förvånansvärt ren och har cirka 50000 hemlösa.
Som turist och medmänniska behöver man inte vara särskilt uppmärksam för att se männen som gjort sig en bädd av gamla filtar och pappkartonger framför en vacker utsirad port, den gamla kvinnan som stapplande och svårt böjd vandrade längs gatorna för att få ihop till dagens måltid eller volontärerna som samlade in småpengar från turister för att kunna köpa råvaror till stadens soppkök för de behövande. Att en stad har hemlösa och människor som är så fattiga att de är beroende av offentliga soppkök för att överleva är ett påtagligt bevis på att stadens politiker har misslyckats beträffande de sociala frågorna.
Budapest med sina cirka 50 000 hemlösa har, precis som alla länder och städer med hemlösa, en stor utmaning framför sig. Att bygga upp 50 000 liv igen från absolut ingenting ställer stora krav inom ett flertal områden. Varje land och stad med den minsta självaktning får dock aldrig ge upp den uppgiften.

Sverige är ett av de länder som står inför samma uppgift. Under en tio-års period har vi fått hemlösa i en betydligt större utsträckning än tidigare. Att se tiggare på gatorna är inte längre ovanligt. Människor som på en liten pappskylt ber om hjälp till ett mål mat. I internationella sammanhang framhålls gärna den svenska välfärdsmodellen och det svenska socialförsäkringssystemet. Mot bakgrund av de stigande siffrorna avseende hur många som klassificeras som hemlösa eller bostadslösa i Sverige har välfärdsmodellen blivit minst sagt skamfilad. Så länge människor i Sverige måste tigga för sitt uppehälle och sova på härbärge för att de inte har någon annanstans att ta vägen finns det ingen svensk välfärdsmodell att tala stolt om.
Att åtgärda hemlösheten är i mångt och mycket upp till varje kommun enskilt. Arbetet mot hemlöshet måste ske på individbasis, med ett helhetsperspektiv på individen utan att beröva de hemlösa den lilla värdighet de har kvar. Ibland framkommer att vissa kommuner ställer krav på att de behövande skall vara fria från eventuella missbruk innan de kan komma ifråga för en bostad genom kommunens försorg. Ett sådant krav visar på ingenting annat än stor okunskap i frågan. Många hemlösa har varit fast i missbruk i flera år. Hur skall de kunna bli fria från det när de inte har en fast punkt i tillvaron?

Den senaste siffran jag såg på hur många hemlösa/bostadslösa det beräknas finnas i Sverige var runt 10 000. Av de sover långt ifrån alla på gatorna och merparten av de hemlösa finns i storstadsregionerna. Antalet hemlösa i de mindre kommunerna är således klart greppbart. Med hänsyn därtill finns det ingen ursäkt för en kommun eller ansvariga kommunpolitiker att inte aktivt och outtröttligt arbeta för att alla kommuninvånare skall ha tak över huvudet. Ett eget tak. Härbärgen är en kortsiktig lösning som inte på något sätt kommer till rätta med problemet. Men så länge människor annars tvingas sova utomhus är det ett måste. På sina håll har kommunen svikit och då har kyrkan klivit in och tagit ett ansvar, till de hemlösas hjälp. Kommunerna får dock inte vika undan från sitt ansvar. Att åtgärda hemlösheten, på ett konstruktivt, människovänligt och långsiktigt sätt borde vara en prioriterad frågan för varje kommun. Det blir inte bättre av sig självt.