Använd biståndet som ett påtryckningsmedel
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Men det finns en principiell skillnad mellan julklappar som man själv köper och lägger under granen hemmavid och de ekonomiska beslut som fattas i Sveriges riksdag. I det ena fallet handlar det om vad man gör med ens egna pengar. I det andra är det allas våra skattepengar som tas i anspråk.
I vanliga fall brukar det inte vara speciellt kontroversiellt att säga att politikerna måste vara försiktiga med skattebetalarnas pengar, även om en del kan sägas om hur mycket av dem som de lägger beslag på. Men när det gäller biståndet anses det ofta fult att ifrågasätta anslag och användningsområden - det är lite som att påstå att de utsatta inte borde få några julklappar.
Man kan tolka sådana reaktioner som att det glädjande nog finns en bred uppslutning bakom målet att Sverige ska ha en generös biståndspolitik, men kritikerna går inte att bunta ihop till en samling cyniker. Tvärtom kan tunga invändningar komma från riktiga biståndsvänner.
Ta folkpartiets utrikespolitiska talesperson Birgitta Ohlsson som exempel. I en interpellationsdebatt i riksdagen med biståndsminister Gunilla Carlsson på torsdagen sade hon att inget skadar stödet för biståndet mer än om svenska folket får klart för sig att svenska skattepengar finansierar korrupta förtryckarregimer.
Intressant diskussion
Just det, nästan vart tredje av Sidas viktigaste samarbetsländer är diktaturer. Stödet till länder som till exempel Laos och Vietnam kan näppeligen försvaras med att de är på väg åt rätt håll. Biståndet till sådana stater innebär i praktiken att svenska skattepengar går till regimer som satt i system att trampa på folkets fri- och rättigheter.
Gunilla Carlsson är så klart ingen diktaturkramare och hela utvecklingsbiståndet är dessutom satt under översyn. Så någon polemisk debatt blev det alltså inte. Däremot blev det en intressant diskussion.
Som Birgitta Ohlsson påpekade använder Sverige i dag inte det bilaterala biståndet - långsiktigt stöd stat till stat - som det effektiva påverkansinstrument det skulle kunna vara. Om det fanns tydliga indikatorer i länderavtalen kopplade till rejäla sanktioner skulle diktaturregimerna inte komma undan så lätt som de gör i dag. Uteblir förbättringar så ryker pengarna helt enkelt.
Sådana överväganden är inte främmande för exempelvis Storbritanniens biståndsmyndighet eller i EU:s biståndssamarbete. För Sveriges del kan frysningen av biståndet till Zimbabwe nämnas som ett gott exempel, men kravmärkningen av det bilaterala utvecklingsbiståndet kan bli göras mycket mer systematiskt och omfattande.
Om skattepengar överhuvudtaget ska gå till stater som inte respekterar demokrati och mänskliga rättigheter - istället för att kanaliseras via frivilligorganisationer som samarbetar med ländernas civila samhällen - bör ett anständighetskrav vara att sätta hård press på regimerna.
Givmildhet får aldrig blandas ihop med aningslöshet.