I onsdagens ”Liberal kommentar” skrev Sören Strand om apoteksreformen 2008-9 under rubriken ”En mindre lyckad avreglering”.
I sak håller jag med om det mesta Strand insiktsfullt skriver. Privatiseringsivrarna hade, här som på andra håll, mer bråttom än eftertanke. Apoteken blev fler – i tätorterna där tillgängligheten redan var bra. Värdet av det kan man fundera över. Två apotek inom gångavstånd gör ju inte att medicinen tar bättre. På några orter har det kommit nya apotek. Några apotek har stängts. I glesbygd har inga nya apotek tillkommit.
Hög tillgänglighet är i sig inte enbart positivt när det gäller läkemedel, det är ju därför de ofta är receptbelagda. ökad användning även av receptfria smärtstillande medel föranleder med ojämna mellanrum bekymrade uttalanden från experter som varnar för riskerna med överkonsumtion. Spridning i vår miljö av olika ämnen med grund i läkemedelsanvändnin kan ha svåra och ibland oanade effekter. Mer kemikalier här kan betyda färre bin där med minskande skördar som följd. För att nämna ett exempel där utvecklingen oroar.
Många av oss har utomlands kunnat köpa ”dunder” till hostmedicin och magsjukepiller utan någon som helst föregående läkarkontakt. Ibland har det hjälpt och sällan har vi väl funderat på om det egentligen var så bra att den möjligheten fanns.
Tillgängligheten för rörelsehindrade på de apotek som finns har enligt Statskontoret snarast blivit sämre liksom tillgången på medicin inom 24 timmar. Fler aktörer bör kunna pressa priserna men den av många befarade koncentrationen till ett fåtal stora företagskoncerner har redan börjat. Vi går förmodligen från ett statligt monopol till ett oligopol där ett fåtal företag behärskar marknaden.
Det finns en passus i Sören Strands resonemang som är anmärkningsvärd. Han skriver att Göran Hägglund (KD) drev igenom avregleringen ”i regeringens namn”.
Inga statsråd driver igenom något på egen hand för att sedan sätta dit någon slags regeringsstämpel. Regeringens beslut fattas kollektivt även om det begreppet möjligen kan ta emot för en renlärig liberal.
Således är Jan Björklund (FP) precis lika ansvarig som Göran Hägglund för den mindre lyckade apoteksreformen.
Samregerande inom en koalitionsregering innebär med nödvändighet kompromisser; man får inte igenom allt och får lov att välja sina strider.
Om folkpartiet hade en annan åsikt om den framhastade apoteksreformen tyckte de helt enkelt inte att den var viktig nog att ta strid om.