Sopåkarstrejken i Stockholm har fått stort medialt utrymme. Diskussionen för eller mot om strejken är rätt eller inte pågår i sociala medier. Om man inte är insatt kan det vara svårt att uttala sig om det, men rent allmänt är det inte fel att kämpa för att man inte ska få det sämre.
Nu finns det ju andra grupper som kämpar mer i det tysta, men som inte får varken samma uppmärksamhet eller stöd från allmänheten. Personliga assistenter och deras patienter har länge varit hårt ansatta för försämringar.
För ett tag sedan lade Region Gotland ut all personlig assistans på ett privat bolag i syfte att spara pengar. Den som fick betala var assistenterna som fick sänkt lön på grund av försämrade jouravtal. Alternativet för dem var att svika sina patienter, som de ofta hade kommit nära i jobbet, och gå med över till det privatiserade jobbet eller stanna kvar i regionen med andra arbetsuppgifter. Detta blev inte särskilt omdiskuterat, vare sig i media eller bland allmänheten. En orsak var att assistenterna var lojala mot sina patienter och bet ihop med sämre arbetsvillkor. Hade de strejkat och basunerat ut sina problem som sopåkarna, samt att det hade skett i Stockholm, hade de sannolikt fått både mer uppmärksamhet och stöd. Den som ropar högst vinner.
En annan av privatiseringens avigsidor såg vi i Transportstyrelsens grova misstag i dagarna. Varför man numera inte kan sköta egna arbetsuppgifter i en stor verksamhet som Transportstyrelsen kan man fundera över. Man borde se på USA där sådant förskräcker. Inte minst där man i USA har överlåtit på privata företag att sköta vissa försvarsuppgifter har det gått helt överstyr. Nu gav det oss en regeringskris på köpet som åtminstone tillfälligt har eliminerats av Löfvens smarta men oväntade lösning. Var det värt den privatiseringen?
Sopåkarna i Stockholms relativt höga löner ses med förvåning av oss landsbygdsbor. För stockholmarna är det däremot låga löner. Lönenivån ligger ofta flera tusen högre där än på Gotland. Jag pratade med en ung kvinna på semester här. Hon körde truck på ett centrallager och tjänade strax under 30 000 kronor i månaden. Motsvarande jobb på Gotland skulle ge 22-24 000 kr.
Vad är det som gör att Stockholm måste ha så mycket högre löner? Höga bostadspriser kanske och då krävs högre lön. Med högre lön kan man ta ännu mer för boendet. Ett moment 22 i praktiken.
Det krävs att fackföreningarna funderar över dels skillnaden mellan mäns och kvinnors löner men också skillnaden mellan stad och land. De borgerliga partierna vill ha större löneskillnader, det gör de klart varje dag med sitt prat om låglönejobb. Men S borde sätta ner foten och visa att de verkligen är ett parti för de anställda.