En motsättning uttrycks i ”ADHD – etiska utmaningar”, som nyligen publicerats av Statens medicinsk-etiska råd (Smer) med syfte ”att identifiera och belysa etiska frågeställningar som kan vara förknippade med de senaste årens stora ökning av ADHD-diagnoser hos barn, ungdomar och vuxna.”
Smer ser såväl under- som överdiagnostik, då antal diagnoser i olika regioner och åldersgrupper varierar från hälften till uppåt tre gånger så många som förmodade fem procent.
Man varnar för medikalisering av ADHD-relaterade problem och diagnosglidning som innebär att måttliga symtom diagnosticeras med krympande normalitetsbegrepp som följd. En diagnos bör inte betraktas som ursäkt för visst beteende och det är i strid med skollagen att använda ADHD-diagnoser för att ge skolan resurser.
Enligt Socialstyrelsen bör alla med diagnos rekommenderas medicinering. Smer påpekar att läkemedel inte alltid är bästa behandlingsinsats och refererar till FN:s barnrättskommitté, som uttryckt stor oro över antalet barn som ADHD-diagnostiseras samt över ökad förskrivning av psykostimulantia.Medicineringen utgår från en biologisk definition om en obevisad obalans i hjärnkemin, som antas medfödd eller uppstå i samband med graviditet. Psykostimulantia tänks korrigera detta ”neuropsykiatriska handikapp” och öka dopaminet.
Hjärnan försvarar sig dock genom att transporterar bort dopamin, varför behovet av amfetaminliknande medel kan tillta och ADHD-beteende förstärkas, när medicineringen upphör.
Smer ifrågasätter denna biologiska definition och anser att ADHD bör betraktas ur såväl ett medicinskt som psykosocialt och pedagogiskt perspektiv.
Man ställer sig tveksam till termen ”neuropsykiatri”, eftersom den antyder att biologiska mekanismer spelar större roll än vid andra psykiatriska diagnoser.
Vidare uppmärksammas hur läkemedelsbehandling upplevs. Förutom välkända biverkningar (sömnsvårigheter och aptitbrist) kan medicinerade uppleva personlighetsförändringar, som minskad kreativitet och spontanitet. Smer ser positivt på att många som vuxendiagnosticeras upplever en enorm lättnad när de får en förklaring till sina upplevda problem. Samtidigt ifrågasätter rapporten om det verkligen ska behövas en diagnos för att bli accepterad och mötas av förståelse.
”Både enskilda individer och samhället i stort skulle tjäna på att de resurser som exempelvis personer med ADHD kan bära på tas till vara på bästa sätt.”
Smer noterar risken att dagens målstyrda skola inte ger utrymme för naturliga variationer som tvingas in i diagnoser för att rymmas inom skolsystemet.
Det finns anledning att reflektera över de djupliggande orsakerna till att ständigt alltfler känner sig misslyckade och otillräckliga i skola och samhälle till den grad, att de tacksamt tar emot psykiatriska diagnoser som befrielse från plågsamma skuldkänslor. Vad säger det om den värld vi lever i.