Vår tvehövdade morgontidning är verkligen en tillgång för den politiskt intresserade. Där finns alltid två olika aspekter på världens gång.
Kanske retar det några att inte få Sanningen serverad, obestridd, men för oss andra är det stimulerande.
Idag, 7 februari, skriver Ronnie Lundin på vänstersidan: "Det är genom att satsa på offentlig sektor vi får genererande effekter som är positiva för både ekonomi och arbete ..." Han avskyr inflationsbekämpningen och menar att den är orsak till arbetslöshet.
Jobb faller bort
Sen vänder jag blicken åt höger och hittar Liberal kommentar. Där skriver Ida Thulin: "Men ett viktigt skäl till att Sverige idag klarar sig bra är just att den offentliga sektorn har börjat krympa, dessutom på rätt sätt."
Teknisk utveckling och effektivisering gör att människor byts mot maskiner. Massor av jobb faller bort. Höjda löner gör att hushållsarbete och trädgårdsskötsel blir för dyrt. Mycket jobb för somliga, inget för andra.
Ledarskribenten Håkan Ericsson är som vanligt övertygad om att med mer utbildning och kompetensutveckling kan alla få högavlönade jobb. Det här är en intressant diskussion som bara pågått en 300 år hittills. I Sovjet hade man löst problemet den socialistiska vägen. Staten tog hand om alla landets resurser och delade ut till folket. Där fanns ingen arbetslöshet, alla var placerade. Ett system som föll ihop av sin egen tyngd.
I USA har vi länge sett motsatsen. Individen har i stort sett fått klara sig själv. Spara av sina inkomster till barnens skolgång, till sjukvård och pension.
Mycket stora klasskillnader
Eftersom människor har så olika förmåga att skaffa sig inkomster, har det gett mycket stora klasskillnader. Och en blomstrande ekonomi, till USA ville alla, till Sovjet just ingen. Men tycks inte "det stora landet i väster" också ha nått vägs ände?
Här i Sverige trodde vi länge att vi hittat medelvägen. Men jag minns 70-talet, när inflationen steg till 14 procent nån gång. Starka fackföreningar höjde lönerna, den progressiva beskattningen drog in det mesta till stat och kommun. Den offentliga sektorn svällde, allt byggdes ut. Utbildning, sjukvård, äldreomsorg lyftes till en standard som världen inte sett maken till. Men tyvärr tog festen slut. Skatteuttaget blev orimligt för de flesta, inte bara för de rika, som Lundin tror.
Här bekymrar vi oss för "de fattiga", utan en tanke på hur fattigdom ser ut i större delen av världen. Tänk om vi inte kan fortsätta att leva i en bubbla av tillväxt och ständigt ökad konsumtion.
Minska våra standardkrav
Om vi helt enkelt har tagit åt oss alldeles för mycket av jordens begränsade resurser. Om det är vi allihop, som är "de rika", som måste börja trappa ner våra standardkrav.
Både socialister och liberaler borde börja fundera på hur vi kan gör det smart och med eftertanke.