Är fransmännen färgblinda?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Vanärat av den franska Vichy-regeringens judedeportationer och samarbete med nazisterna. Sedan hjälpte det inte att den excentriske generalen Charles de Gaulle, som varit en plåga för den allierade krigsledningen fick paradera på Champs-Elysées.
Den skakiga franska republiken återföll sedan i sina gamla vanor med täta regeringsskiften och politisk orkeslöshet. Förödande kolonialkrig i Indokina och Nordafrika förvärrade situationen.
1958 kallades de Gaulle in för att kväsa ett kuppförsök bland generalerna i Algeriet. Presidentmakten stärktes och den Femte republiken utropades.1969 sveptes de Gaulle bort av student- och arbetarprotesterna.
Nationellt konservativ
Tiden flyger i väg och det är lätt att glömma Frankrikes stormiga efterkrigshistoria. I synnerhet som landet återhämtade sig förvånansvärt snabbt ekonomiskt och industriellt och idag är ett ledande högteknologiland.
Utrikespolitiskt lade fransmännen om kursen, förbrödrade sig med den forna ärkefienden Tyskland och drog upp ritningarna för vad som nu är den Europeiska Unionen.
Även inrikespolitiken normaliserades. Gaullismen, en nationellt präglad konservativ rörelse som skapades av de Gaulle, blev alltmer likt övriga borgerliga partier och utgör nu kärnan i högerblocket.
Mot detta står ett vänsterblock bestående av socialister, kommunister och andra grupper på vänsterkanten. Det en gång så starka kommunistpartiet har krympt medan extremhögern i Front National har vuxit.
Mitten och främlingsfientlig
Det finns de som menar att uppdelningen i vänster och höger håller på att förlora sin betydelse i Frankrike. Som huvudmotståndare i presidentvalet räknas alltjämt Nicolas Sarkozy från regeringspartiet UMP och socialistpartiets kandidat, Ségolène Royal.
Men "Ségo" och "Sarko" jagas av både en borgerlig mittenkandidat, Francois Bayrou från UDF, och den främlingsfientlige Jean-Marie Le Pen. Den senare slog ut socialisten Jospin i förra presidentvalet och fick ställa upp mot Chirac.
Le Pen har redan älskvärt påpekat att Sarkozy är son till en ungersk invandrare och ingen riktig fransman. Denne gör i sin tur så gott han kan för svärta ner den andra generationen arabiska invandrare i Frankrike, som han efter ungdomskravallerna i fjol kallade för "slödder".
Hårda tag går hem bland konservativa väljare, även om alla inser att man inte löser problemen i förorterna med ännu fler kravallpoliser.
Lovat nya ungdomsjobb
Ségolène Royal lovar 500 000 nya ungdomsjobb, men talar inte om hur det ska gå till. Lika fåordig är hon om vad som ska hända med det ganska generösa välfärdssystemet och den låga pensionsåldern i framtiden. Fransmännen misstänker inte utan skäl att vem som än vinner presidentvalet, så blir det sociala nedskärningar.
Istället profilerar sig Royal på vagt tal om att "demokratisera" det elitistiska politiska systemet i Frankrike och införa en ny "stil" i fransk politik. Samtidigt är Royal själv en produkt av detta system och har gått i samma elitskola som Sarkozy.
Något som kan förklara att det är så svårt att se skillnaden mellan deras politiska alternativ. Båda viftar numera lika ivrigt med trikoloren.
Den 22 april avgörs vilka två som kommer att stå emot varandra i den andra avgörande valomgången den 6 maj. Först då vet vi om de franska väljarna gått åt vänster eller höger. Eller om de blivit färgblinda och röstat fram en kandidat som säger sig stå mellan blocken. Le Pen går förhoppningsvis inte vidare denna gång.