I Lars Lundströms värld behöver stater inte betala tillbaka sina lån. Pengarna går ju bara till bankdirektörer och kapitalister som stoppar miljarderna i sina rymliga fickor.
Man kan undra vad de gör med alla pengar? Det är rätt begränsat hur mycket en människa kan konsumera.
För några år sedan läste jag ett reportage från Island. Den vanliga modellen, intervju med en "vanlig familj". De berättade om sin levnadsstandard. De och alla familjer de kände reste utomlands tre gånger om året. Så har det arbetande folket rätt att ha det, tycker nog Lundström.
Lundströms recept påminner mycket om Lenins i Ryssland 1917. Skjut alla rika, alla kapitalister, så kan folket ha det bra sen.
Det behövs förståss en diktator som ser till att "de finansiella systemen tyglas för att tjäna en produktiv ekonomi". En planekonomi, antar jag. Visst hade grekerna det bra med socialistiska regeringar och starka fackföreningar. Pension vid 58 år, och en extra lön varje år, det är inte så dumt. Beskatta bara de rika rejält så finns det pengar, menar Lundström. Ingenstans har de idéerna fungerat i verkligheten.
Vi kan ondgöra oss så mycket vi vill över "den internationella storfinansen". Jordens resurser räcker ändå inte till för ständigt höjda löner och ökad konsumtion i vår del av världen.
Även om Lundström tror att man kan fixa det med en folkomröstning.