"Ni sliter själen ur mig" är titeln på en krönika som nyligen publicerades i Helsingsborgs Dagblad. Textförfattaren, Patrick Lundberg, har etniskt påbrå från Ostasien. Han ifrågasätter vanan att generalisera och skoja om asiater. Och tyvärr känner man sig som läsare ganska träffad.
I Sverige är det fortfarande ansett som okej att göra sig lustig över asiaters utseende eller sätt att tala. Framstående komiker lockar skratt genom att gestalta bugande japaner eller genom att härma kinesers svårighet att uttala bokstaven R. Det är svårt att tänka sig samma charader om afrikaner eller judar.
2005 fick glasstillverkaren GB dra tillbaka glassen "Nogger black" eftersom organisationen Centrum mot rasism menade att namnet skulle läsas som "nigger. Samtidigt har godistillverkaren Fazer sina påsar med Kina-puffar, där utsidan pryds av en starkt schabloniserad teckning av en asiat i rishatt.
I dag är det bara småstadsbusar som använder det nedsättande ordet "neger". Ordet förolämpar användaren mer än den det är tänkt att träffa. Men att skämta och driva gäck med asiater är inte begränsat på samma sätt.
Patrick Lundberg reflekterar över förhållandet i sin krönika. "Konstigt nog är det sällan stereotypa rasister som står för påhoppen, sådana som hatar muslimer, lyssnar på vikingarock och röstar brunt. Nej, det är helt vanliga Svenssons som ser sin chans att gör sig lustiga över någon som inte kommer att göra motstånd."
De flesta av oss känner igen Patrick Lundbergs beskrivning. Det är av någon anledning socialt accepterat att uttrycka sig dumt om asiater. Det finns flera tänkbara förklaringar bakom den särbehandlingen.
En sådan förklaring är att asiater inte anses vara i en utsatt situation. Som invandrargrupp både i Sverige och övriga Europa klarar sig östasiaterna bra. I den mån det finns någon statistisk skillnad mellan dem och den infödda befolkningen vad gäller till exempel brottsstatistik, utbildningsnivå och arbetslöshet, är den ofta till den asiatiska gruppens fördel.
Men att en grupp statistiskt sett är rik på framgång och inflytande gör inte generaliseringar mindre sårande för individen. Patrick Lundberg sätter fingret på rasismens effekt när han skriver att den sliter hjärtat ur honom. Det är inte grupper som drabbas utav generaliseringar, utan individer som inte får vara just individer.
Dessutom är det naturligtvis tärande för människans psyke att ideligen behöva låna ut sina medfödda egenskaper för att olika lustigkurrar ska ha något att kommentera. Det kvittar om man tillhör en etnisk minoritet, om man kortvuxen, har ett handikapp, eller vad det nu kan handla om.
Det är bra och modigt när någon som tillhör en grupp som får för mycket skämt efter sig stiger fram och säger ifrån. I Sverige har vi lärt oss att inte uttala oss kränkande och generaliserande om afrikaner. Det är bra, och vi kan utöka den vanan till andra minoriteter.