Ledarsidan i Aftonbladet 1 maj handlade om det faktum att socialdemokraterna inte längre skriver sin historia. Detta trots att partiet i år fyller 125 år.
Annat ljud i skällan var det 1989 då bland andra den gamle partisekreteraren och mångårige framgångsrike socialministern Sven Aspling skrev en memoar ”100 år i Sverige – Vägen till folkhemmet”. Han var en av de klassiska socialdemokraterna som byggde Välfärdssverige. Kanske inte lika välkänd som många andra som var med i det målmedvetna byggandet.
Som det påminns om i ledaren, allt var inte uttänkt från början i stolta visioner och utopier. En vision fanns dock alltifrån Hjalmar Brantings tid – att ge människorna ett gott liv med alla dess ingredienser. Jobb, trygghetssystem med vård och pensioner, familjepolitik med barnbidrag, skola för alla och kultur för alla.
Kulturen var viktig, det insåg socialdemokratin tidigt. Därför byggdes Folkets Hus över hela landet som innehöll lokaler såväl för politiskt arbete, samkväm som för allehanda kulturupplevelser. Satsningar på bibliotek. Konstfrämjandet för god konst i hemmen. Allt var del i ett gott liv för alla.
Vem talar om kultur idag i partiet? Inte vet jag. Tappas kulturen bort blir man också historielös.
Där finns ett samband. Någon 125-årshistoria har mycket riktigt inte skrivits. Behövdes inte det, eller skäms man för de senaste 25 åren? Det må vara sant att dessa år varit turbulenta på många sätt och vis.
Formandet av samhället för solidaritet och rättvisa har glidit partiet ur händerna. Samhället tycks utvecklas alldeles på egen hand när globalisering och mediebrus sköljer över oss.
Desto viktigare då att hävda en välfärdspolitik för alla. Men här har man varit splittrad, tycks det. Inte hittat tillbaks till sin historia av genomtänkt och målmedvetet byggande av välfärd för alla. Inte lyckats nå ut till den breda allmänheten och alla de som arbetar med en god politik, som naturligtvis alltid finns på pappret. Man har styrts av andra krafter än sina egna. Då blir det svajigt och föga trovärdigt.
Den goda politiken måste också föras ut på ett effektivt sätt. Historiskt fanns så många kanaler och så många agitatorer. Var finns dom idag? Det blir ofta mesigt, oengagerat och splittrat. Socialdemokratin tycks alltså ha tröttnat på sin historia. Där gör man ett kardinalfel. Så, skaka fram historien och gör den användbar i vår tid.
Solidaritet, rättvisa och hela världens fred är lika gångbart nu som då.