Är vården av de äldre bra?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
På ett ställe skriver Björn att "rapporter skrämmer i onödan". Jag tror att Björn har både rätt och fel. Som vanligt - skulle jag vilja säga - så är det de som förmedlar budskapet mellan forskare och medborgare, som inte kan låta bli att skapa rubriker och då blir det undantagslöst fel rapporterat.
Kaos när man blir ensam
De som blivit pensionärer och är friska och starka, har sin livskamrat vid sin sida och bor i sitt eget hem har det i genomsnitt ganska bra.
Men så snart någon i det gamla paret blir sjuk är det inte lika lätt. Samhällets krav på partnern blir snabbt orimligt för det typ av familjebildning som vi har.
Och då börjar Björn Jansson få fel. Det blir högst relevant att bli skrämd av framtidsutsikterna. Tungt arbete dygnet runt för den friskare partnern och ökad ekonomisk belastning. Snart nog förvandlas idyllen till det som gränsar mot ett helvete.
När den ena partnern så försvinner för alltid finns det all anledning att hysa skräck för då kan det gå undan med förfärande hastighet. Och samhället har inte alls den beredskap som behövs för att den efterlevande skall få ett värdigt liv.
Har man levt tillsammans större delen av livet blir det lätt totalt kaos att bli lämnad ensam. Den efterlevande blir kroniskt ledsen och orkar inte vara aktiv som tidigare.
Den fysiska konditionen går snabbt ned, men värre är att den mentala styrkan och förmågan snabbt kan avta.
Man kommer in på äldreboendet och verkar att ha blivit senildement under en tidsrymd som är så kort att det är inte demens utan apati. Vilket skulle kunna undvikas om den efterlevande hade någon som ständigt jagade på, så att pensionären "tvingades" till samma typ av aktiviteter som tidigare.
Sker inte detta döms den gamle till att bara ligga och vänta på döden och den befrielsen kan låta vänta på sig i tiotals år. Det livet är inget annat än ett ovärdigt elände.
Ge äldre en rättighetslag!
Nåväl, invänder den som har budgetansvar; vi kan ju inte ha en vårdande person anställd för varje människa som råkat in i sådan situation.
Min motfråga blir; varför inte det? Den som är född med ett gravt handikapp eller blivit handikappad senare i livet kan få egen stor lägenhet, fullständig service och vård dygnet runt. Att alltid ha en personlig vårdare närvarande motsvarar väl 4 - 6 årsanställda.
Om den som aldrig bidragit till produktionen av vårt välstånd får sådan hjälp. Varför skulle inte den som arbetat hårt i mer än 50 år få samma hjälp till ett värdigt liv? Du får inte ställa den ena gruppen emot den andra Janne - blir svaret.
Men så bittert är det ju, att om inte pengarna räcker till allt vi vill ha, så får vi dela dem så rättvist som möjligt.
Dessutom tror jag att en snabb insats när ovan beskrivna kaossituation inträder skulle efter någon tid få den gamle att klara sig mycket bättre på egen hand igen.
De handikappade kan luta sig mot LSS. Samma starka och generösa lagstiftning måste till för våra äldre.
Själv närmar jag mig tiden för ålderspension. Jag ser framför mig möjligheten till ytterligare 30 goda år, kanske mera om jag inte har otur. I det oturliga perspektivet kan det vara kört redan i nästa minut.
Det kan inte hjälpas, Björn Jansson, att jag känner skräck inför de värsta scenarier som kan drabba oss. I resursbristens tid sätts det in medicin, tekniska hjälpmedel och katetrar i stället för fysisk träning. Och i stället för att arbeta med huvudet går den gamle in i mörkret.
Det är inte den sortens äldre ålderdom vi 40-talister tänker oss. Samhället är inte rustat även om jag litar på socialdemokraterna.
Kommer att kosta mer
Efter nästa val måste det finnas flera pensionärer i riksdag och fullmäktige. Det kommer att bli strid om var någonstans i livet vi skall få kosta pengar.
Jag inser att den åldringsvård jag kräver kommer att kosta mera än vad dagens gör. Men medan nationen ägnar sig åt kollektivt självplågeri under vältaliga debattörer.
Svenskarna skall nämligen ta ansvar för hur andra länder hanterar sina fängslade terrorister. Vi skall helst vara bäst i världen asylland. Alla främmande kulturer skall vi tycka synd om. Stora summor pengar skall skänkas kors och tvärs över jordklotet.
Samtidigt som dessa diskussioner förs så misshandlar "världssamvetet" Sverige de åldringar som arbetat ihop resurserna. Med vem skall vi vara solidarisk?