Presidentvalet i Egypten illustrerar de svårigheter som demokratianhängarna i Mellanöstern ställs inför när de ska försöka omsätta framgångarna från den arabiska våren i konkret politisk verklighet.
I brist på egna trovärdiga kandidater, tvingas de välja mellan kandidater som antingen har rötterna i den gamla regimen, eller som förts fram och stöds av det Muslimska brödraskapet och andra religiösa grupperingar.
Det kan tyckas vara ett val mellan pest och kolera, särskilt för kvinnorna. Det finns inte någon kvinnlig kandidat.
Saknar politisk erfarenhet
Bristen på konkurrenskraftiga kandidater framsprungna ur den våren arabiska våren är inte förvånande. Ungdomarna på Tahrirtorget saknar politisk erfarenhet, och det tar tid att skapa förtroende.
Den gamla regimens folk har erfarenhet, och kan i stor utsträckning falla tillbaka på militären och existerande institutioner. De har också ett politiskt nätverk, även om Mubaraks parti upplösts.
Det är heller inget större fel på kandidater som Amr Moussa (75), som varit chef för Arabförbundet, eller Ahmed Shafiq (71) som var en duktig fackminister under Mubarak och ledde en kortlivad övergångsregering. Utom just att de varit Mubaraks män och inte står för någon förnyelse. De är inte precis några ungdomskandidater heller. När det gäller de religiösa (islamistiska) kandidaterna är dessa oprövade kort. Men de har bakom sig en lång kamp mot den egyptiska diktaturen på den tiden Muslimska brödraskapet utgjorde den enda organiserade oppositionen i landet, och de har ett betydande folkligt stöd.
Den 60-årige läkaren Abd al-Munim Abu al-Futuh är den av de islamistiska kandidaterna som ligger bäst till i opinionsmätningarna. Brödraskapet vann en svepande seger i parlamentsvalet i början av året, och Abd al-Futuh har goda chanser att få flest röster i en andra valomgång.
Makten tämjer islamisterna
Många skräms av perspektivet att både presidentposten och parlamentet skulle falla i händerna på Brödraskapet och andra islamistiska grupper.
Men erfarenheterna från andra länder tyder på att islamisterna är mer intresserade av affärer än av religion när de väl får politiskt inflytande. Makten tämjer dem. Det finns andra hot mot den spirande egyptiska demokratin som är mer akuta, till exempel militären. Kommer de militära ledarna verkligen att överlämna makten (och privilegierna) till en civil ledning, och vad blir i så fall priset?
Ett annat hot är den ekonomiska krisen i landet. Får den nya civila ledningen inte bukt med de ekonomiska problemen, inklusive den utbredda korruptionen, lär den inte bli långlivad. Den måste också göra något åt den fysiska otrygghet som många egyptier upplever.
Det kräver bland annat omorganisering av polisen, som få medborgare känner företroende för idag. Ett islamistiskt styre som ägnar sig åt att tvinga på egyptierna religiösa lagar i stället för att lösa deras akuta vardagsproblem, får det hett om öronen. Ökat kvinnoförtryck sätter inte fart på ekonomin.
Övergång till civilt styre
Hur valet än slutar, är det viktigt att väljarnas utslag respekteras av både av egyptierna och omvärlden, inklusive USA och EU. Det är stort steg i rätt riktning att fria val kan hållas i Mellanösterns folkrikaste land, och ett demokratiskt Egypten kan bli en modell för hela regionen.
Det står och väger i flera länder, och en fredlig övergång till civilt styre i Egypten kan påskynda den demokratiska utvecklingen i resten av Nordafrika och Mellanöstern.
Från Marocko i väster till Saudiarabien och Iran i öster, Syrien i norr och Sudan i söder. Ökensanden bränner under de kvarvarande diktatorernas fötter.