Äntligen har jag tagit fram en del av det mastiga fyrbandsverket i stort format som jag köpte för flera år sedan. Band II av "Arbetarrörelse på en ö", det om 1930-talet. Att den inte är möjlig att sträckläsa, det visste jag innan. Anders R Johanssons text överflödar av detaljer, man förlorar sig, i alla fall om man läser så långsamt som jag.
Men så fann jag det fantastiska bildmaterialet. Man kan titta på bilder, läsa utmärkta bildtexter och få hela skeendet klart för sig.
Stenarbetarnas liv
Tolv helsidor med bilder från 1 maj-firandet under de tio åren. Har Johansson kunnat få tag i namn, så finns det med. Underligt ändå att ingen har känt igen någon av personerna på den bild som pryder framsidan. Tre allvarliga unga män i keps, fyra försiktigt leende kvinnor i hatt. Det är dock bara 75 år sen. Så snabbt försvinner vi.
Svensk arbetarrörelse, det är fackföreningarna. De är starka där det finns stora företag, alltså främst stenindustrin på norra Gotland. Många av bilduppslagen skildrar stenarbetarnas liv. Jag fastnade i kapitlet om Slite fram till kriget. Arbetarkommunens protokoll tycks ha varit utförliga. Man får följa allt som avhandlades möte för möte. Redan 1934 fick Socialdemokraterna majoritet i kommunen. Då kan Johansson sammanfatta: "18 oktober ägnades sedan främst åt att klubba en mängd frågor som sen formellt ska beslutas i fullmäktige"
1930-talets början är svår ekonomisk kris i hela industrivärlden. Cementfabriken kan inte sälja sina produkter, allt fler blir arbetslösa, lönerna sänks. Statliga nödhjälpsarbeten är så dåligt betalda att en familj inte kan leva på det, man måste söka fattigvård.
De fattigaste ska ha hjälp
Arbetarkommunens diskussioner handlar om att ransonera tillgängliga kommunala arbetsuppgifter, så att det räcker för så många som möjligt. "Vår politik är ju att de minsta och fattigaste ska ha hjälp av dem som har det bättre ställt..." säger ordföranden Herman Engström och får stöd av läraren Krantz, en av de få med säker inkomst.
Fackföreningarna har ständiga konflikter sig emellan. Skall Grovfabriks eller Vägochvatten-arbetarna få göra ett visst arbete? Så finns ju flera politiska organisationer även i dessa små kommuner.
Valleviken, Furillen, alla har egna föreningar av LS, syndikalisterna och SKP, kommunisterna. Särskilt syndikalismen var stark på norr och bekämpades ivrigt av SAP. Det fanns en tävlan om vem som kunde förhandla fram de bästa villkoren för arbetarna. Kanske handlar det inte så mycket om ideologi.
Stödja andra långt bort
Man blir varm om hjärtat av att läsa om allt detta arbete för det gemensamma. Att människor med så ytterligt små resurser kunde sträcka sig till att stödja andra långt bort.
Grovfabriks i Roma ger tio kronor till stödkampen för de i USA dödsdömda anarkisterna Sacco och Vanzetti. 10 kronor till Abessinien-ambulansen. Flera gånger skickar man pengar till republikanerna i Spanien. Under kriget kommer Finlandsinsamlingen, Norgeinsamlingen och 1946 Europahjälpen.
Arbetarrörelse på en ö är i sig en närmast ofattbar arbetsprestation. Även om man överväldigas av detaljrikedomen måste man fascineras av att komma så nära människors liv och tänkande här på Gotland, under min livstid.