Arbete är inte allt
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Ändå var det förstås kring jobben som debatten kretsade. Arbetslinjen har blivit det politikens centrum där det ledande regeringspartiet, moderaterna, nu är tydligt förankrade i mitten, något som Fredrik Reinfeldt ytterligare befäste i debatten.
Dels genom att markera vänsterut, men också genom ett avståndstagande mot förslag om att avskaffa LAS och att införa platt skatt. Dessutom höll han med om att borttagandet av förmögenhetsskatten är problematiskt ur ett strikt fördelningshänseende.
När moderaterna pratar om fördelning och jobb får Mona Sahlin svårigheter att agera opposition. Alliansen har, trots vikande opinionssiffror, så här ett år efter valet kopplat ett stadigt grepp om problemformuleringsprivilegiet.
Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten delvis för att man inte intresserade sig tillräckligt för jobbfrågan, och nu kan en politisk debatt inte hållas utan att denna står i fokus. Vilket också ger fördel alliansen eftersom de inte bara var först ut med att ta frågan på allvar, utan också bevisligen har fungerande lösningar.
Så Mona Sahlin fick ta fasta på att regeringens förändrade fastighetsskatt leder till höjd skatt för vissa. Det är olyckligt. Men å andra sidan: hur trovärdig är Sahlin när hon kritiserar höjda skatter?
Ibland får man intrycket att alla svenska partier befinner sig mer eller mindre i den politiska mitten. Det är nu inte sant. Lars Ohly visade att vänsterpartiet befinner sig mycket långt därifrån. Frågan är väl snarast vilken planet Ohly befinner sig på. Som när han jämför avdrag för hushållsnära tjänster, som gräsklippning eller fönsterputsning, med sänkt skatt på Rolls Royce.
Ohly agerar pojken med guldbyxorna och föreslår ökade statsutgifter på 143 miljarder, medan de andra partiernas förändringar handlar om en- eller tvåsiffriga belopp.
Man kan inte annat än stämma in i Peter Erikssons undran om vänsterpartiet verkligen är intresserade av att ta ansvar för en ekonomisk politik. Nåja, vänstern kan i alla fall inte anklagas för att inte profilera sig, även om det är på ett sätt som gör dem politiskt omöjliga.
De mindre allianspartierna har det lite knepigare. De måste ta ansvar för regeringspolitiken och kan inte önska fritt och måste dessutom kompromissa sinsemellan.
För kristdemokraterna som ligger farligt nära fyraprocentsspärren kan det ibland synas som om de inte får igenom några av sina frågor. Så är det förstås inte. De står i allra högsta grad bakom de viktiga huvuddragen i regeringspolitiken. Men de måste ha frågor att stå framför också. Fastighetsskatten och äktenskapsfrågan har man förlorat. Fast det borde inte vara omöjligt att hitta andra viktiga frågor bland allt det där oändligt myckna som livet är mer än arbete. Och hur viktig jobbpolitiken än är så skulle alliansen må bra av någon som pratade om något annat än arbete ibland också.