I polemiken mellan Moderaterna och Socialdemokraterna ställs Moderaterna allt som oftast till svars för livssituationen för de människor som inte är en aktiv del av arbetsmarknaden och att den borgerliga regeringen med sin politik har förvärrat det för dem som har det svårast.
Det socialdemokratiska svaret på egna röda retoriska frågor handlar alltid om, på ett eller annat sätt, att folk skulle ha det mycket bättre om de fick styra och att de korrekta åtgärderna för att komma till rätta med vad alliansen har ställt till med stavas höjda bidrag i olika former.
Den 14 mars i år presenterade Rädda Barnen årets rapport om barnfattigdomen i Sverige. Enligt Rädda Barnens rapport har barnfattigdomen ökat för andra året i rad och mest utsatta är barn som lever med ensamstående föräldrar eller barn till invandrare.
Enligt rapporten räknas 13 procent av Sveriges barn som fattiga och som bot på detta vill Rädda barnen se ett antal åtgärder inom framför allt socialförsäkringsområdet så som höjd grundnivå i föräldraförsäkringen, att underhållsstödet till ensamstående indexregleras samt att kommunerna åtar sig att upprätthålla en viss nivå för det skydd och stöd som de erbjuder till utsatta barn.
Rädda barnen agerar utifrån ett barnperspektiv men deras förslag på åtgärder framstår som "snabbfixar", plåster här och nu. Måhända berättigade plåster, men att kommunerna garanterar ungdomsmottagningar är inte en långsiktig lösning på problemet. Många av de barn som lever under förhållanden som Rädda barnen definierar som barnfattigdom lever i familjer som är beroende av bidrag i en eller annan form.
Nya moderaterna och alliansen har sedan valet 2006 fokuserat på olika åtgärder för att stimulera arbetsmarknaden i syfte att minska människors bidragsberoende och göra det lönsamt att arbeta. På detta sätt minskas även utanförskapet i vårt samhälle. Arbete ger människor möjlighet att själva påverka sin livssituation.
Att barnfattigdomen har ökat från 2010 till 2011 med en och en halv procent är givetvis oroande. Och för de nästan 30 000 barn som representerar ökningen är det säkert ingen tröst alls att det hade kunnat vara betydligt värre. Men samtidigt som ökningen inte får glömmas bort och absolut ska tas på allvar, måste ökningen även ses i ljuset av att västvärlden och Nordamerika, med början 2008, har gått igenom en av de värsta ekonomiska kriserna på decennier vars efterdyningar vi alltjämt tampas med samtidigt som Europa som gemenskap vacklar under de ekonomiska katastroferna Grekland, Spanien och Italien.
Den förra ekonomiska krisen drabbade vårt land under 1990-talet. Då låg barnfattigdomen, enligt Rädda barnen, på runt 20 procent. Fakta är att det hade kunnat vara betydligt värre och i rättvisans namn, eftersom barnfattigdomen då och då används som ett politiskt slagträ mellan röda och blåa laget, bör detta inte glömmas bort.
Det absolut bästa sättet att motverka barnfattigdom är att se till att alla barns föräldrar har arbete. Därför är det precis så som Fredrik Reinfeldt uttryckte det på Moderaternas Sverigesmöte för drygt en vecka sedan, nämligen att "jobben är nyckeln till många av de samhällsutmaningar vi har".
En av dessa samhällsutmaningar är självklart barnfattigdomen och som sådan bör den politiskt bemötas med fortsatt fokusering på jobblinjen, inte ett utökat bidragsberoende. Arbete för vuxna ger färre fattiga barn.