Ungdomsarbetslösheten beskrivs ofta som ett enhetligt, mörkt hot mot svensk ekonomi och en generations framtidsutsikter. Det är en felaktig bild. Statistiken rymmer allt från den superambitiösa 24-åringen med dubbla examina, som är inskriven på Arbetsförmedlingen mellan två vikariat, till 22-åringen som hoppade av gymnasiet och har utvecklat telefonfobi. Däremellan finns ”vanliga” arbetslösa ungdomar samt studenter som vill ha extrajobb.
Riksrevisionen har granskat Arbetsförmedlingens insatser för unga arbetslösa, och bilden som tecknas är dyster. De flesta insatser går ut på att motivera ungdomarna att på egen hand söka jobb. Det passar nog utmärkt för ambitiösa personer med minst gymnasieexamen, men leder sannolikt inte till jobb för ungdomar som hoppat av gymnasiet och kanske inte ens vet vad de vill.
Riksrevisionens enkät visar att 26 procent av ungdomarna inskrivna vid Arbetsförmedlingen inte har sökt ett enda jobb de senaste 30 dagarna.
Trots detta har arbetsförmedlarna små möjligheter att individanpassa stödet till arbetssökande ungdomar. Reglerna har förvisso ändrats för att underlätta individanpassning, men verksamheten tycks präglas av en mål- och resultatstyrd ”pinnjakt” där det blir viktigare att alla inskrivna ungdomar får ett visst antal handläggarsamtal än att förmedlarna kan koncentrera sig extra på ungdomarna med störst behov av stöd.
Riksrevisionen riskerar faktiskt att göra problemet värre, när de rekommenderar Arbetsförmedlingen att lägga mer krut på att söka upp ungdomar som inte har skrivit in sig men som kanske är i behov av stöd.
Eftersom kommunerna kräver att ungdomar skriver in sig vid Arbetsförmedlingen för att få försörjningsstöd, kan man anta att de unga som varken arbetar, studerar eller är inskrivna vid Arbetsförmedlingen har goda skäl till detta. Vissa befinner sig förmodligen utomlands, som au pair i Spanien eller på tillfälligt jobb i Norge. Att Arbetsförmedlingen aktivt ska ”jaga” dessa personer låter märkligt, när man har svårt att hinna med ungdomarna som är inskrivna.
Riksrevisionen påpekar att Arbetsförmedlingen borde ägna mer tid åt arbetsgivarkontakter, och det håller nog både arbetsförmedlare och arbetsgivare med om.
Men sedan hävdar Riksrevisionen att tätare arbetsgivarkontakter skulle gagna de ungdomar som står längst från arbetsmarknaden, genom att de kan få konkreta tips om jobb och praktikplatser att söka.
Arbetsförmedlingens inbyggda målkonflikt är att arbetsgivare söker kompetent personal, som kan fungera på arbetsplatsen från dag ett, samtidigt som myndigheten ska prioritera arbetssökande som står långt från arbetsmarknaden och inte kan förväntas ”fungera från dag ett”.
Denna målkonflikt tar Riksrevisionen inte upp. Den är dock arbetsförmedlarnas verklighet när de ska försöka hjälpa de unga arbetslösa som inte har gymnasiebetyg och inte klarar av att söka jobb på egen hand. Det är orealistiskt att tro att Arbetsförmedlingen kan skaka fram jobb åt dessa om bara arbetsgivarkontakterna blir tätare.