När företag (och i stor utsträckning även offentlig sektor) behöver produktionsfaktorer som råvaror, verktyg och kapital så letar de upp vad de behöver på en fri marknad. När de behöver arbetskraft förväntas de däremot vända sig till den statliga myndigheten Arbetsförmedlingen.
Detta är en rest av ett planekonomiskt tänkande, och röjer dessutom en människosyn där varje individ är utbytbar mot varje annan individ: "Jaha, du behöver anställa en person, då får du ta Kalle som står först i kön".
Många arbetsgivare söker sig också bort från Arbetsförmedlingen. Privata rekryteringsfirmor, bemanningsföretag och nätverksrekrytering "från mun till mun" är alternativ för den som letar personal.
Troligen är denna arbetsgivarnas "tysta revolt" en delförklaring till Arbetsförmedlingens kris. En annan delförklaring är Arbetsförmedlingens omöjliga uppdrag, där målkonflikterna staplas på hög.
Arbetsförmedlingen ska å ena sidan serva arbetsgivare och arbetssökande genom att matcha ihop dem, företaget som vill rekrytera ska snabbt få några kompetenta kandidater.
Arbetsförmedlingen ska å andra sidan kontrollera att a-kasseförsörjda söker tillräckligt många jobb.
Arbetsförmedlingen ska å tredje sidan särskilt prioritera dem som står längst från arbetsmarknaden, och "sälja in" dessa till arbetsgivarna med hjälp av subventioner som nystartsjobb.
Arbetsförmedlingen ska å fjärde sidan ansvara för etableringen av nyanlända invandrare samt utförsäkrade från Försäkringskassan.
Företagaren som vill ha Arbetsförmedlingens hjälp att rekrytera riskerar alltså att dränkas i ansökningar från människor som måste redovisa ett visst antal sökta jobb, samt påstötningar från arbetsförmedlaren som vill få företagaren att välja en kandidat från de "prioriterade grupperna". Det är motsatsen till att snabbt få namnen på några kompetenta kandidater.
Akademikerförbundet SSR organiserar många av Arbetsförmedlingens anställda. Efter sparkningen av generaldirektören påpekar nu företrädare för SSR att grundproblemet inte ligger i ledningen, utan i det omöjliga uppdrag Arbetsförmedlingen fått av politikerna (DN Debatt 30/8). Det har de rätt i.
Men SSR:s idé om hur uppdraget bör renodlas krockar med verkligheten. Man vill att Arbetsförmedlingen ska få fokusera på att förmedla jobb, och slippa sådant som att kontrollera a-kasseförsörjdas jobbsökaraktivitet. Att många arbetsgivare redan väljer att rekrytera via andra kanaler verkar SSR ha missat.
Arbetsförmedlingens uppdrag behöver renodlas, men inte åt det förmedlande hållet. Låt i stället myndigheten koncentrera sig på att kontrollera sökaktivitet hos dem som får a-kassa, samt att hjälpa dem som står längst från arbetsmarknaden. Administrationen av olika arbetsgivarstöd för dessa grupper bör också ligga under Arbetsförmedlingen.
Att "matcha", hitta rätt person till jobbet, bör däremot lämnas över till den fria marknaden. Klarar arbetsgivare själva av att hitta råvaror och verktyg så klarar de också av att hitta arbetskraft.