Miljöpartiets kongressbeslut härom veckan om att arbeta för 35-timmarsvecka fick stor uppmärksamhet, mestadels negativ.
”Den nya arbetslinjen” som partiet kallar det har avfärdats som ”fritidslinje” och partimedlemmar har själva bidragit genom att kalla den ”ledighetslinje”.
När den genomsnittliga levnadsåldern stiger och allt fler skaffar längre utbildning samtidigt som medicinska landvinningar höjer sjukvårdskostnaderna behöver vi vara många som drar in de nödvändiga resurserna. Det är enkelt att förstå. Därför får vi bland annat lov att räkna med en höjd pensionsålder framöver.
Vill vi ha gratis skolor över hela ön, fungerande hemtjänst och statsbidrag till Gotlandstrafiken måste vi jobba och betala skatt. Det finns helt enkelt inga fria luncher. Att då komma och tala om kortare arbetstid verkar orealistiskt.
Men vänta nu.
Om vi är optimister och utgår från att vi kommer att ha tillväxt i någon mån även i framtiden bör ju denna tillväxt kunna användas på olika sätt. Vi har förkortat vår arbetstid vid flera tillfällen under 1900-talet och ändå, frånsett några enstaka dippar, fått det stadigt bättre.
Varför skulle det vara helt omöjligt att göra samma sak på 2000-talet? Kanske är det inte Thailandsresor och nya köksinredningar vi behöver i första hand?
Det här har ju folk redan insett. Sanningen är att arbetstidsförkortningar redan har prioriterats i olika löneavtal utan att det blivit så mycket väsen om det. Många värdesätter att få extra tid att vara med ungarna, hälsa på pappa på äldreboendet eller gå den där tapetserarkursen som aldrig blivit av. Värdesätter det så högt att man föredrar det framför mer pengar på kontot.
Det är också mer än en som använt jobbskatteavdraget just så, alltså till att jobba mindre, inte mer, tvärt emot regeringens ambitioner. Ser vi inte upp kan vi hamna i en ny klyfta där de som har råd kortar arbetstiden medan andra aldrig kommer att kunna göra det.
Och det är inte de med tunga, slitsamma eller tråkiga jobb som kommer att ha bäst möjlighet att gå ner i arbetstid om nu någon trodde det.
Behöver jag nämna att det här också är en kvinno- och jamställdhetsfråga?
Det riktigt stora slöseriet är att vi har mer än 1300 arbetslösa personer bara här på ön. Den verkliga arbetslinjen är att ta tag i det problemet. Det finns inte en fastställd mängd arbeten som vi kan fördela rättvist. Det finns inga bevis på att kortare arbetstid ger fler jobb. Men fler i arbete skapar resurser som kan ge nya jobb.
Att få alla i jobb är den stora och utmanande uppgiften. Men det får inte vara förbjudet ens för ett arbetareparti att diskutera frågan om att ta ut kommande standardökningar i form av en arbetstidsförkortning för alla.