För några veckor sedan började en gammal artikel av Marie Söderqvist, då krönikör i Expressen, delas i mitt flöde på twitter och Facebook.
Artikeln handlar om att Marie Söderqvist rasar mot föräldrar som lämnar sjuka barn på dagis istället för att VAB:a och på så sätt riskerar smitta andra barn, som i sin tur gör förskolan till en smitthärd av allehanda sjukdomar.
Marie Söderqvist refererar till intervjuer med Jens Orback, före detta jämställdhetsminister, och författaren Maria Sveland. Båda berättar att de, när barnens sjukdomar krockat med arbetet, behövt prioritera arbetet och lämna barnen på dagis ändå när ingen lösning gått att hitta.
Elaka föräldrar
Söderqvist sätter fingret på ett viktigt problem i sin artikel, även om hon totalt missar poängen. Det grundläggande problemet är inte att samhället kryllar av elaka föräldrar som kastar in sina sjuka barn på dagis, som vore de små klusterbomber av influensavirus, utan att vi har ett arbetsliv som inte är organiserat utifrån hur en vanlig människa fungerar.
Arbetslivet är inte byggt för en människa som blir sjuk eller som mår dåligt. Arbetslivet är inte organiserat för en människa som har dåliga dagar eller vill ha en rik fritid. Arbetslivet är helt enkelt inte till för människor som är just det: Människor.
Det går exempelvis att se i hur alarmerande fort sjukskrivningar som kan kopplas till utbrändhet ökar, och nu är den enskilt vanligaste anledningen till sjukskrivning i Sverige. Att vi bränner ut oss i den här omfattningen gör att många människor tvingas sluta arbeta eller ställa om sina liv och således halkar efter i dagens iskalla samhällsliv.
Socialdemokraterna har gjort frågan om att arbetslösheten måste minskas till central i svensk politik, vilket är full rimligt och en enormt viktig politisk prioritering. Men socialdemokratin måste revoltera mot det arbetsliv som präglar vårt samhälle.
För socialdemokratin måste det vara högsta prioritet att inte bara se till att fler arbetar utan också se till att alla som arbetar gör det hållbart.
Byggt för företag
Kärnan i problemet är att arbetslivet och samhället inte är organiserat efter människans behov, idéer och förutsättningar. Det är byggt av och för företag, koncerner och multinationella industrier som inte får sjuka barn, sjuka föräldrar eller bränner ut sig.
Så om företagen organiserar arbetslivet med politisk hjälp av högern, kommer det självklart inte att vara anpassat för människan. Företag kan nämligen inte skratta, dansa, bli sjuka, älska eller ångra sig.
Kortare arbetstid
Vi måste helt enkelt se till att på politisk väg införa kortare arbetstid och ett arbetsliv som organiseras efter människan. Våra demokratiskt valda företrädare måste i grunden förändra hur arbetet ser ut i Sverige – de som sitter på kapitalet kommer aldrig att göra det.
Det måste vara Socialdemokraternas uppgift att bryta det ojämställda, ohållbara och människofientliga arbetslivet.