Gårdagens socialdemokratiska ekonomiska seminarium påminde till en del om 90-talets dito, då torra nationalekonomer gav sin syn på vad som var möjligt att göra för regeringen. Det som skilde vara att dagens nationalekonomer är mycket mer osäkra om vad som ska hända och vad som är den rätta medicinen för Sveriges och världens ekonomi.
Trots att produktivitetstillväxten sjunkit från 2,9 procent 1971 till bara 0,6 procent 2014 och arbetslösheten ligger konstant runt åtta procent i Sverige, ville inte ekonomerna se några stora expansiva stimulanser från regeringen.
Finansminister Magdalena Andersson (S) såg dock skäl att stimulera ekonomin, men då utan att äventyra statsfinanserna och det är viktigt att få ut största möjliga effekt av stimulanserna.
Hon tog som exempel att det är effektivare stimulans för ekonomin att sänka skatterna för pensionärerna än för de rika. Pensionärerna konsumerar i Sverige medan de rika sparar eller reser utomlands.
Det stämmer ju också med vikten av att utjämna klyftor och öka jämlikheten, som inte bara Socialdemokraterna anser, utan också den Europeiska samarbetsorganisation OECD.
Ekonomerna menade att problemet med arbetslösheten inte ligger i konjunkturen, utan den är strukturell. Det innebär att det är särskilda grupper som är arbetslösa och att åtgärder ska sättas in för att ge dem möjlighet att ta de jobb som finns.
De stora grupperna bland arbetslösa är unga utan gymnasieutbildning, nya svenskar, människor med funktionsnedsättningar och de som varit långtidsarbetslösa.
Vad regeringen gör och måste göra ännu mer, är att satsa målmedveten på att förbättra gymnasieutbildningen, arbetsmarknadspolitiken, vuxenutbildningen, integrationspolitiken, underlätta för funktionshindrade och skräddarsy individuella åtgärder för de som är långtidsarbetslösa, så de kan ta sig ur detta hinder. Arbetsförmedlingens och alla andra organs insatser måste fokusera på att utbilda bort det matchningsfel, som finns idag. Massor av jobb blir inte tillsatta för att det inte finns arbetskraft med rätt kompetens.
Detta visar, att den utslätade skattesänkar- och bidragspolitik, som Moderatregeringen använt i åtta år, är ineffektiv och ett rent slöseri med skattepengar. Om man vill sänka arbetslösheten.
Nu krävs individanpassade insatser med utbildning, socialt stöd, praktik och stöd till arbetsgivare, som anställer funktionshindrare eller andra som har svårt att få jobb på öppna marknaden. Magdalena Andersson och regeringen vill också investera i mer bostadsbyggande och transportsektorn och gärna införa ett balanskrav, som medger längre amorteringstid på viktiga samhällsinvesteringar.
Även om nationalekonomerna var ovanligt osäkra, så vill finansministern satsa hårt för att sänka både den strukturella och konjunkturberoende arbetslösheten.
Det måste bli ett slut på skattesänkarpolitikens ineffektiva slöseri och en medveten och individanpassad satsning på att ge alla arbetslösa kompetens och möjlighet att ta de jobb som faktiskt finns.
Jobbfrågan är avgörande för Sveriges ekonomi, medborgarnas förtroende för regeringen och politik och demokrati över huvud taget.