” – Vi får plocka upp skräpet utan handskar eller verktyg, och vi är rädda för att få sparken. Personalen som sköter tillsynen skriker åt oss, ”svin”, ”skit” och ”håll käften!”. Det är rasistiskt och kränkande mot vår folkgrupp. Så här ska det inte gå till år 2014”
I gårdagens Aftonbladet kan vi läsa om Ali. Han är 26 år gammal och är en av de 60 ungdomar som arbetar med att städa upp efter musikfestivalen Bråvalla. Från början var de 200 som skulle städa, men de flesta har fått sparken eller sagt upp sig. De arbetar 16 timmar om dagen, med bara 20 minuters rast för lunch.
De vittnar också om en utbredd rasism bland festivalledningen. Ali berättar för Aftonbladet:
” – De ville ha somalier ute på fältet, och det finns dåligt med jobb för unga i Norrköping. De vill ha oss här för att vi är billig och bra arbetskraft. Många är nyanlända till Sverige och pratar inte språket. De är lätta att lura”.
Det allra mest tragiska i den här historien är att det här inte alls avviker från hur det ser ut för många på arbetsmarknaden. Förhållandena för arbetarna på Bråvallafestivalen är inte en isolerad händelse, ett olyckligt misstag. Det är en företeelse som återkommer – och ofta på arbetsplatser med kvinnor, unga, och invandrare. De som har svårast att ta sig in på arbetsmarknaden är också de som i störst utsträckning blir utnyttjade och lurade.
Vi drar oss till minnes rapporter om thailändska bärplockare i Norrland som utnyttjats som billig arbetskraft, för att sedan skickas hem tomhänta. Vi läser ofta om hur de otrygga, tidsbegränsade anställningar blir fler.
Hur många av oss har inte provjobbat gratis på en arbetsplats, trots att det är förbjudet? Hur många har inte någon i sin närhet som har arbetat svart?
Konsekvenserna blir tudelade. Först och främst drabbas ju den enskilde individen. Hen som står utan lön och utan skydd, som får leva med otryggheten och ovissheten. Som inte vet om det blir något arbetspass nästa dag, men som vaknar i ottan av ett sms från arbetsgivaren.
I förlängningen hotas våra gemensamma rättigheter, våra arbetsrättsliga och fackliga rättigheter. De undergrävs och undermineras tills det skapas större luckor för att utnyttja arbetskraften. Genom att använda sig av tidsbegränsade anställningar, bemanningsföretag eller utnyttja provanställningstiden kan företagen kringgå lagstiftningen och få, som de säger, mer ”flexibel” arbetskraft. Vi vet allihop vad de menar: slit-och-släng-arbetare.
Berättelser som Alis visar hur stora brister vi har på svensk arbetsmarknad idag. Det finns stora kryphål för arbetsgivare att utnyttja de som är mest utsatta. Arbetsmarknaden bygger vi tillsammans, och det tar lång tid att bygga trygghet. Det räcker med några riksdagsbeslut för att rasera den.