Sveriges arbetsmarknadsminister sedan 2013 är Elisabeth Svantesson (M). Hennes departement har enligt regeringens hemsida följande ansvarsområden: arbetsliv, arbetsmarknad, integration, diskriminering, mänskliga rättigheter, svenskt medborgarskap och minoritetspolitik. Av dessa borde definitivt de två första vara hennes ansvar.
Om man ska tro regeringen sätter den jobben främst. Då kan man tycka att det borde avspeglas i initiativ och förslag från arbetsmarknadsdepartementet.
Hur ser det då ut? Under 2013 och 2014 har departementet gett ut informationsmaterial, gett uppdrag för utvärdering och en översyn av Arbetsförmedlingen; ett antal promemorior har publicerats.
Fem propositioner till riksdagen har lämnats och hur många berör ”att sätta jobben främst”? En gäller anmälningsskyldighet vid utstationering, en behandlar sanktioner för arbetsmiljö- och arbetstidsreglerna, den tredje gäller utvidgad målgrupp för etableringslagen, den fjärde är om medborgarskap som grundas på samhörighet och den sista avser bristande tillgänglighet som en form av diskriminering.
Det är svårt att hitta förslag som visar en handlingskraftig arbetsmarknadsminister, den kraften verkar istället finnas hos integrationsminister Erik Ullenhag (FP). Det är inte så konstigt att arbetsmarknadsutskottet har så litet att göra att de har fått ställa in sammanträden i brist på ärenden. Elisabeth Svantesson har dock varit kraftfull i att rikta uppmärksamheten mot Arbetsförmedlingen istället för att prata om egna initiativ.
Enligt statistik från Statistiska centralbyrån och Konjunkturinstitutet i mars 2014 kan man utläsa följande om befolkningsutveckling, arbetskraft, sysselsatta och arbetslösa. Befolkningen 15-74 år var 2005 6 663 000, 2013 var den 7 156 000. Arbetskraften har följt med i utvecklingen och stigit från 4 710 000 till 5 114 000. Antalet sysselsatta har ökat från 4 349 000 till 4 704 000. I arbete redovisas 2005 3 602 000 och 2013 3 968 000.
De arbetslösa har stigit från 360 000 till 410 000. Utanför arbetskraften var det 2005 1 953 000 och siffran för 2013 var 2 042 000. De sjuka har minskat från 434 000 till 338 000 och antalet pensionärer har ökat från 708 000 till 911 000. Antalet studerande har ökat från 530 000 till 533 000. Sjuka, pensionärer och studerande räknas alltså inte in i arbetskraften.
Under de här åren, där man inte kan lasta Elisabeth Svantesson för fler än två, har arbetsmarknadsministern hela tiden varit moderat. Antalet sjuka har minskat med 96 000 som ett resultat av den raserade sjukförsäkringen, knappast av att befolkningen har blivit friskare. De som står utanför arbetskraften har ökat med 89 000.
Utanförskapet, som moderaterna tyckte det var bra att prata om tidigare, har ökat med 89 000. Trots att antalet sysselsatta har ökat med 355 000 har arbetslösheten stigit med 50 000. Då är att märka att befolkningen i åldern 15-74 har ökat med 493 000.
Borde inte regeringen med arbetsmarknadsministern vara mer bekymrade då och borde det inte ha märkts i form av initiativ och förslag? Arbetsmarknadsministern skyller bara på andra. Man kan fråga sig vem som har skramlande, tomma tunnor.