Föreställ dig att leva i ett samhälle, som har tappat sin framtidstro. Där brustna drömmar är den bärande ideologin och befolkningens enda tröst är att skämta om eländet. Föreställ dig att leva i ett samhälle, som har förlorat stora delar av sin medmänsklighet. Där människors tillit reducerats till ett minimum och alla i ens närhet kan vara angivare.
Det samhället var DDR. Den tyska demokratiska republiken var ingen demokrati. Östtyskland var en övervakningsstat - som kröp under medborgarnas skinn, och åt upp medborgarnas integritet från insidan. Säkerhetspolisen var samhällskroppens bultande hjärta. När muren föll hade Stasi 90 000 anställda och nästan dubbelt så många informatörer. Arbetskamrater, grannar och familjemedlemmar. Stasi fanns överallt: även utanför den socialistiska utopins gränser.
Under perioden 1969-1989 var minst 124 personer aktiva i spionage mot svenska intressen. Totalt skrevs nära 3 000 rapporter om Sverige. Forskaren Birgitta Almgren, som efter beslut i Regeringsrätten förra året fått möjlighet att läsa Säpo-dokument i ämnet, har konstaterat att 53 svenska medborgare arbetade för den östtyska säkerhetspolisen. I Almgrens bok "Inte bara spioner..." (Carlsson) skildras alltifrån politiska och militära underrättelser till industrispionage. Det mest uppseendeväckande exemplet är den socialdemokratiska journalisten, som påstås ha lämnat uppgifter om sina partikamrater direkt från Bommersvik.
Almgren är förbjuden att röja namnen - och har inte fått kontakta någon under sitt forskningsarbete. Personerna som finns i arkiven, anses ha rätt till fullt skydd. Det är ett tveksamt hänsynstagande. Hemlighetsmakeri är ett dåligt sätt att göra upp med historien. Att enskilda eftermälen kan försämras, bör inte stå i vägen för möjligheten att få en helhetsbild över förloppet. Och så länge sanningen inte kommer fram, lär spekulationerna fortsätta. Därför bör regeringen häva sekretessen. Inte för att låta skyldiga löpa gatlopp, utan för att ge misstänkta en möjlighet att förklara sig. Inte för att DDR:s spionage i Sverige förblir ett öppet sår, utan för att demokratin faktiskt segrade.
Slutenhet måste bekämpas med öppenhet. Få länder har en lika mörk historia som Tyskland. Den tyska lagstiftningen har öppnat Stasis arkiv för medborgare som utsatts för säkerhetspolisen. Och lagen tillåter publicering av namn, om den enskilda informatören agerat i kraft av sitt arbete. Den tyska samtidshistorien knyter ihop människans vidrigaste egenskaper med hennes vackraste. Det svenska traumat är en bråkdel av Tysklands. Men arkivens gemensamma nämnare är att de sätter ansikten på en ansiktslös stat. De ger diktaturens informatörer mänskliga drag. Just därför klarar vi av att se varandra i ögonen.