18 april är internationella kulturmiljödagen. Samtidigt fyller FN:s konvention om världsarv 40 år. De 188 undertecknande länderna har skyldighet att identifiera, skydda, bevara, levandegöra och överlämna kultur- och naturarv till framtida generationer. Det är positivt både för att det konkret ger intressanta platser skydd och uppmärksamhet. Just nu finns det 960 världsarv i världen, varav 17 i Sverige. Men det är också en viktig idé som säger att vi som lever nu har ansvar att förvalta kulturarvet.
ICOMOS är ett expertorgan åt Unesco för kulturmiljöfrågor och för världsarvskonventionen. Organet har en svensk avdelning. I en debatt där i fjol menade en expert att de som vurmar för kulturarvet måste bli bättre på att förklara vilka värden det är man eftersträvar.
Exempelvis - vilken nytta har man av att bevara något?
Det är lätt att falla in i det sättet att tänka. Och visst skulle man kunna lyfta fram olika fördelar, såsom turistintäkter.
Men vi ska inte behöva använda ekonomernas begrepp när vi förklarar varför vi ska bevara en vacker trädgård eller ett gammalt hus. Oftast vill vi bevara därför att vi upplever skönhet eller eftertanke.
Viljan att bevara är central i den mänskliga naturen. Vi samlar på minnen, släktforskar och läser historiska romaner. Vuxna arbetar hårt för att skänka något vidare till sina barn. Äldre bekymrar sig över ungdomarnas framtid. Kontakten med det förflutna och överföringen till nästa generation är sitt eget mål. Vi behöver inte använda ekonomernas språk för att försvara beteendet.
Den irländske filosofen Edmund Burke skrev 1790 boken "Reflektioner om den franska revolutionen". I den presenterade han tanken att man ska se samhället som ett kontrakt mellan de levande, de döda och de ofödda. De levande har därför en plikt att föra vidare förutsättningar för ett gott liv, och undvika radikala samhällsförändringar som riskerar arvet. Burke såg samhället som sociologiskt fenomen. Men tankarna går enkelt att överföra till kulturen och naturen.
Man skulle kunna tro att Sverige är ett land där vi är duktiga på att bevara. Men så är inte fallet. Det vet alla som har rest och kunnat jämföra med hur det ser ut i till exempel Tyskland eller Frankrike. Svenskarna har under ett par generationer varit mästare på att hantera sitt kulturarv ytterst hänsynslöst. Till exempel finns det få bevarade stadskärnor i vårt land. Det radikala 60-talet har lämnat en konsumbunker på varje torg. Hela miljonprogrammet hade ett politiskt budskap om att det gamla skulle ut. Gedigna hus som enkelt skulle kunna ha renoverats förstördes och ersattes med opersonliga byggnader av ofta usel kvalité.
Internationella kulturmiljödagen är därför viktig att uppmärksamma. Hur kan vi bli bättre på att förvalta snarare än att utnyttja? Hur åstadkommer vi en utveckling som inte förstör det som redan finns?